Efter depressionen 2004 såg jag mig som en slingrande bäck. Innan depressionen 2002 grävde jag kanaler.
Raka kanaler så att vattnet kunde ta kortaste vägen, men det var mycket slit.
Nu ville jag vara en bäck. En vårbäck som slingrade sig fram, lite hit och lite dit. Nu ville jag njuta av vägen, följa med vattnet utan att kämpa.
Vad hände egentligen? När förändrades mitt förhållningssätt? Vad var det som gick fel?