Men tåget kommer inte om 3 minuter. Och inte inom de tre minuter som det ska vara försenat – utan först sex minuter efter utsatt tid.
Fan, fan, fan! I vanliga fall sitter jag på en buss en timme innan jag byter till tåg. Men eftersom jag skriver bättre på tåget – och det dessutom är mer klimatsmart – valde vi tåg+tåg idag. Han körde mig. Det skulle vara fem minuters väntetid i Ramlösa.
Egentligen borde jag inte oroa mig. Jag kan ringa till psykologen och säga att tåget blivit försenat – att jag kommer en timme senare. Han kan nog ordna en ny tid till mig i veckan. Ändå känner jag hur pulsen ökar. Det där ”stirret” finns i min kropp. Skynda, skynda – du måste hinna. Men det går inte att skynda när man väntar på ett tåg. Det går bara att vara, stå kvar och andas. Möjligtvis stampa omkring för att inte frysa.
Så kommer tåget – och jag är uppe i varv. Den där intensiva Annika har tagit över min kropp. Här gäller det att ge järnet. Långt bort i gången ser jag en tågvärd. Väskorna lämnas övergivna vid dörren och jag överrumplar henne med frågor. Hennes leende är soligt även om deras papperstabell är klöddig att hitta i. ”Jag är ny på jobbet – vänta ska jag hämta min kollega.”
Tåget stannar vid nästa station – och jag skyndar tillbaka till mina väskor.
Efter en stund kommer ännu en tågvärd. Hon lyssnar och förklarar att det är så mycket trafik på det skånska tågnätet att det ofta blir förseningar. Därför får de inte hålla tågen – det är någon sambandscentral som bestämmer. Något annat val än att rätta sig efter givna order har de inte. Men hon lovar att göra sitt bästa för att jag ska hinna med anslutande tåg.
Stressen har slagit sig ner i min kropp. Nej, slagit sig ner är inte rätt ord.
Runt om mig finns gott om lediga säten. Alla har de lila pilar som pekar nedåt, som skriker ”fäll ner mig och sätt dig”.
Men det är som om jag har fastnat med fötterna i en mystack. Sätta mig ner känns omöjligt. Istället kryper stressen längs mina ben, ut i fingertopparna, i nacken. Ögonen är fastklistrade vid högra hörnet på en av tv-skärmarna. 41 km/timme. Varför kör tåget inte fortare? Och var blir tågvärden av?
”Nästa station – Ramlösa”
Vi är säkert 10 personer som gjort oss redo för att rusa över perrongen med vårt bagage likt stafettpinnar. Blickar kastade mot TV-skärmens klocka. 8.36 – avgångstiden för tåget mot Malmö. Och tåget saktar ner!
Tågvärden har berättat att vårt spår korsar spåret mellan Helsingborg och Malmö. Ett av tågen måste stanna. Nu är det kört. Vi fick röd signal, fick vänta. Åh, bara hatar att stå och vänta. Hur länge?
Så kommer tågvärden från tågets för. Hon tittar rakt på mig och hennes steg är så snabba som de kan vara i ett gungande tåg.
”Nu har jag nog ringt runt till hela världen. Mitt senaste samtal var med tågvärden på ditt tåg. Han har lovat att hålla tåget – de stänger inte dörrarna förrän ni har kommit med.”
Vi rullar in på stationen. Denna evighet innan dörrarna glider upp.
”Åh, tack – du är fantastisk! Du räddade min dag!”
Just då glömmer jag min stela nacke och skyndar – nej rusar – ut, över, fram – och kastar mig in genom de öppna dörrarna.” Yes – jag hann med!
Nu har jag lugnet jag älskar i den tysta kupén. Dagens ros går till dessa fantastiska tågvärdar som räddade min – och antagligen många andras – dag. Hur många kronor sparade deras insats till samhället? Jag tänker på alla de gånger jag som advokat fick sitta och vänta på försenade rättegångar pga domarens tåg var försenat.
Och så tänker jag på alla vägarbete, nya vägar.