”Det ser varmare ut än det är”, säger han medan han lägger sin hand över min. Himlen är grå. Temperaturmätaren i bilen visar på 2 grader. Jag hatar dessa dagar. Jag hatar grådasset, jag hatar att behöva åka ifrån honom.
”Men nu är det inte långt till våren. Den 10:e mars åker jag till Älvdalen och när jag kommer hem är det hög tid att börja odla.”
Hans fingrar smeker ovansidan på min hand. Svaret dröjer.
”Jag kommer att sakna dig.” Luften vi andas har redan fyllts av längtan. ”Men nu hinner vi göra undan så att jag kan ta hand om dig på lördag igen.”
Stelt vänder jag mitt huvud för att se hans ansikte. Idag är det nackspärr. Det har varit förkylningar, influensor, feber – ja, varenda gång jag åker protesterar min kropp. Ändå vill jag inte vara utan den intensiva längtan, den bubblande lycka jag känner varje gång vi träffas igen.
Han lyfter ut min tunga resväska, fylld av träningskläder från dagarna hos min syster, ägg, en påse müsli, kakaoribs. Min hand stryker över hans skäggstubb. Just nu hittar jag inte ett spår av bus i hans ögon – bara sorg.
”Jag tycker inte om att lämna dig.” Hans läppar är varma, mjuka.”Men vi ses snart igen. Var nu rädd om dig!”
”Du med – jag älskar dig så vansinnigt mycket.”
”Tåget kommer om tre minuter. Ring.”
”Lovar, kör försiktigt.”