När jag tittar tillbaka är det som om mitt liv började för snart ett år sedan. Som om jag bara tryckte ctrl+alt+del och så var allt borta.
Idag är det den 17 februari. För snart ett år sedan fick jag träffa överläkaren på psykiatriska kliniken. Han förklarade att jag inte var bipolär – som jag hade fruktat. Jag hade bara en allvarlig depression.
Det var min andra – och kanske min tredje. Varje depression gör dem djupare och han förklarade vikten av att leva på ett sätt för att undvika depressioner i framtiden. I efterhand har jag insett att jag inte kommer att överleva fler depressioner.
Behandlingen de erbjöd mig var el-chocksbehandling.
Jag minns hur jag fick permission från sjukhuset för en timmes promenad.
Himlen var intensivt blå. Vita måsar seglade över pildammarna. Planlöst gick jag bort, bort från sjukhusets instängda värld. Följde kanalen för att inte gå vilse.
Elchocksbehandling!
Just då var jag nog mer än zombie än levande.
Känslan av att bara överlämna mig i andras vård.
Det var som om all vilja försvunnit, allt driv var borta. Jag ville bara bli fri från allt ansvar.