Varannan rad på sidan är prydligt präntad med orden ”Allvarlig depression”.
Femton rader i snirklig handstil – varje bokstav intill perfekt.
Det var de enda orden som fanns i mitt huvud den där morgonen när jag skulle bestämma mig.
Förvirrad efter läkarens erbjudande hade jag dragit på kängorna. På det rutiga A4-pappret med anteckningar om patienternas permission fyllde jag i klockslag för utgångt och hemkomst. Väntan på att någon skötare skulle bli ledig och låsa upp dörren, släppa ut mig i friheten, kändes oändlig.
Vita måsar flög över vattnet. Jag skulle antagligen inte minnas dem om det inte vore för att jag förevigade dem med min iPhone. De blev en symbol för friheten.
Korsade vägen som så många gånger förr den här veckan. In i Pildammsparken med näsan mot norr. Över kanalen. Utan mening eller mål följde jag de slingrande stigarna längs vattetnet.
”El-behandling”
Jag hade läst broschyrerna.
Läkaren hade tittat på mig och frågat om jag var beredd att ta emot hjälp – om jag ville bli frisk.
Mina föräldrar hade varit tydliga med att jag borde ta emot den hjälp sjukhuset var beredda att ge mig.
”Var inte för besvärlig. De skriver upp allt du frågar om. Tänk om de inte vill behandla dig längre. Du måste ha hjälp.”
Min rumsgranne blev allt mer förvirrad för varje dag och jag flydde till läkarnas samtalsrum för att kunna höra mina egna tankar, för att kunna samtala med min älskade utan att någon annan hörde.
Han googlade på nätet och hade snabbt en klar uppfattning. Han var inte beredd att förlora MIG – min personlighet.
Själv vacklade jag. Jag hade ryckts upp ur min normala vardag och kastats in i Gökboet. En miljö så långt ifrån min verklighet. EKG-testerna var tagna – min kropp var redo för el-behandling. Nu väntade läkarna bara mitt ja.
Han hörde min tveksamhet.
”Lova att inte fatta några beslut! Jag kommer är hos dig i morgon så diskuterar vi det tillsammans!”