”o, aj, aj, aj, aj buff, o, aj, aj, aj, aj buff, o aj, aj, aj, aj buff – o aj, aj, aj, aj buff”
Trötthetsskriken hade tystnat och när även mitt nynnande dog ut vred han huvudet så att vi fick ögonkontakt. Sakta vaggande – i den rytm som för alltid gömmer sig i en moders kropp – började jag om igen på den sången han tycktes känna igen.
”När trollmor har lagt de elva små trollen – och bundit fast dem i svansen…”
Hans hår kändes som påskfjädrar mot min kind.
”Då sjunger hon sakta för elva små trollen de vackraste ord hon känner…”
Vad sjöng jag för mina barn? Jovisst sjöng vi om trollmor – men Dottern föredrog Byssan lull. Själv tyckte jag bättre om Byss lull lilla palt ur Klas Klättermus – eller Nu i ro – slumra in – den som de sjunger i Saltkråkan. Hade Sonen någon favoritvaggsång? Spontant tänker jag på Birger Sjöbergs ”Jag längtar till Italien”.
Är det inte en vaggsång? Nja, kanske inte.
Godnattstunden var dygnets viktigaste timme för mig. Där – i sagorna – kunde jag leva ut. Ibland levde jag mig in i berättelserna alltför mycket – som när Sonen tyckte att ”Lillasyter Kanin” var läskig och bad min läsa med min vanliga röst istället för Rävrösten. Eller som när jag inte kunde sluta skratta i ”Barnen i Bullerbyn”.
De brukade få välja minst vars en saga. Sedan sjöng vi tillsammans. I början var det ur minnet – men efterhand tog jag fram den Stora gröna sångboken. Det var där vi hittade ”Jag längtar till Italien”.
Det var min farmor som upptäckte Sonens musikalitet.
”När de spelar musik på radion är det som om det ”rycker i hela kroppen på honom””. Hon sa det redan den första gången när hon passade honom. Han var nog bara några veckor och jag insåg att redan när han låg i min mage hade han varit extra aktiv när det spelades musik.
Det är märkligt det där med egenskaper.
Systersonen har många egenskaper som påminner om sonen. Vyss lull lilla palt bryr han sig inte mycket om men när jag sjunger om Trollmor rör han sig i takt och när jag tystnar vrider han sig tills vi får ögonkontakt. Till slut somnar han och jag sitter kvar i soffan med tidningen Skriva. Hans andning är lugn och sövande. Jag drar upp filten till axlarna och vaknar någon timme senare av att telefonen ringer. Så särskilt jobbigt att vara barnvakt är det inte.