Läkarens fråga skapade en liten spricka i fasaden. Medan jag googlade runt på nätet blev sprickan allt djupare och längre. I psykologens fåtölj rasade alla fördämningar.
Skakad och matt tog jag mig till tåget och började skriva. Tidigare var det mobilen och bloggen som gav utlopp för mina forsande ord. Nu kan jag skriva i datorn istället. Bloggen kan vara farlig när man är upprörd och det är lätt att bli för personlig.
Tomas Lydahl har rätt – vi är alla perfekta.
Hos min älskade bara är jag – och JA jag mår bra! Hur kan närhet vara så underbart?
Här är det ingen som känner igen mig. Här har jag inget att skämmas över. Samma sak i Älvdalen. På båda ställena är det som att börja ett nytt liv med den Annika jag är idag. Det finns ingen historia, inga rötter.
Samtidigt vill jag kunna leva ett helt liv.
Hos psykologen är jag som en lök – vi skalar av lager efter lager. Periodvis är det fruktansvärt jobbigt – men efter en jobbig period brukar det följa ett lugn där jag blir stabilare.
Nina gav mig hopp. ”I dina ögon ser jag att du är stabil. Dina unika gåvor är stillhet, kontakt, samhörighet och du är en god medlare. Du är dessutom i balans och har förmåga att känna empati. Dina läxor är tillit, frigörelse och finna ditt syfte. Du lär dig genom erfarenhet.”
”Men är jag inte skakare – det stämmer bättre på mig?”
Hon studerade ännu en gång mina ögon. ”Nej, det finns inte något sådant. En skakare är orolig, det är som om skakaren hela tiden har någon som står och puttar bakom, viskande och ”Jag måste…” En skakare känner alltid otillräcklighet som kan leda till frustration. Du har inte något sådant i dig. Ditt rätta jag är stabilitet, balans och stillhet. Du är en ren ström”
Det var som om alla kulisser rasade. Så länge jag kan minnas har jag aldrig känt mig tillräckligt bra. Men vem var det som hade viskat bakom mig? Var det jag själv eller min omgivning?