Förlängd sjukskrivning

”Har du inte gått i terapi innan?”, hennes lugn känns oändligt – det är som om vi har all tid i världen.

”Jo”, snyftar jag. ”Antagligen hade jag min första utmattningsdepression redan när jag satt ting 1994. 1999 gick jag ”Våga växa” för Ulla Sturesson och jobbade med min självkänsla. 2002 var jag sjukskriven för utmattningsdepression. Därefter har jag även gått i gestaltterapi för Ulrika Franke.”

Det är som om tårarna aldrig vill ta slut. Två geggiga maskar letar sig ner mot min överläpp och jag reser mig upp för att ta papper och snyta mig i. Det är skönt att sträcka på mig. Det är som om någon opererat in ett kvastskaft i ryggen på mig.

”Men – egentligen mår jag så mycket bättre nu, det är bara det att jag skäms så för allt. Jag skäms för att jag blev sjuk och var tvungen att lägga ner företaget. Det fanns så många som litade på mig. Men allra störst är skulden över skilsmässan. Det var jag som ville skiljas. Jag tycker så synd om barnen som växt upp med alla dessa konflikter”.

Det är alldeles tyst i rummet när jag reser mig för att ännu en gång hämta papper att snyta mig i. Lena Oeske, min läkare, väntar ut mig, ger mig tid. Hon får mig att känna det som om hon har all tid i världen för mig.

”Ja, och så jobbade jag ju med konflikter. Jag har kommit på att jag nog är högsensitibel – eller vad det heter – ja, högkänslig. Hittade en sida på Facebook. Såg att man är extra känslig då. Det är som om andras känslor går rakt in. Ja, och jag har ju jobbat mycket med konflikter. Det är som om alla mina klienters konflikter lämnat spår i mig. Ja, jag vet inte.”

Tystnaden är inte längre jobbig. Hennes ögon är snälla och förstående. Hennes händer vilar tryggt i hennes knä.

”Jag försöker verkligen bli frisk – men nu har jag accepterat att det tar tid. Jag kämpar inte längre. Jag har blivit mycket bättre – men fortfarande händer det att jag rasar – och fortfarande rasar jag väldigt djupt.”

”Har du fortfarande självmordstankar?”

”Nej, inte när jag är hos min älskade. Han tar hand om mig. Där är jag trygg – ingen känner igen mig där. Jag känner inte någon skam och skuld. Och i Älvdalen var det helt fantastiskt. Där klarade jag läsa i böcker. Det är som om de andra på skrivretreaten blivit vänner. För dem behöver jag inte skämmas. Annars har jag bara kontakt med två av mina gamla vänner. Jag känner så mycket ångest över att allt gick fel – jag skäms – känner mig värdelös. På Tre Björnar i Älvdalen har jag hittat hem. Men jag behöver att någon ser till att jag äter – annars glömmer jag bort det. Jag är inte så bra på att ta hand om mig själv.”

Mina händer vilar utsträckta över knäna. Jag blundar. Andningen är så där ytlig och jag får anstränga mig för att luften ska komma långt ner i lungorna. Blundar.

”Men här i Ystad är jag rädd för mig själv. Jag är rädd för att rasa. Jag vill inte dö – men nu vet jag att depressionen skulle kunna få mig att ta mitt liv. När jag är här ägnar jag mycket tid åt yoga, går på avslappning och massage hos Milda makter, träffar min psykolog – och i förra veckan var jag på en fantastisk hälsoanalys hos Nina på Ystads hudklinik.”

Hon nickar och hennes ögon får mig att tänka på Lady i Kalle Ankas julafton.

”Det viktigaste nu är att ta hand om dig själv. Jag sjukskriver dig januari ut. Tyvärr har vi inte fått nya tider för nästa år. Kan du ringa och boka en ny tid till i mitten av januari.”

När hon räcker mig sjukintyget skulle jag bara vilja krama om henne. Men jag sträcker bara fram min hand i avsked. Halvtimmen hos läkaren väckte nya frågor. Jag googlar och hittar sidor som jag hoppas ska kunna hjälpa andra. Vem vet – kanske kommer det en dag där mina erfarenheter inte var förgäves.