Sista semesterdagen Redigera inlägg
Och livet känns bara helt underbart!!! Vilket underverk lite ledig tid kan göra!
Just nu är jag inne om på kontoret. Har pratat lite med Emma och Caroline. Löst akuta frågor eftersom jag skall börja morgondagen med ett polisförhör – och sedan lär tempot vara högt.
Bara älskar kontoret och alla underbara männsikor. Tillsammans skrattar vi så tårarna nästan rinner. Samtidigt känner jag så stor beundran för det arbete varje individ utför. Emma och Caroline har verkligen växt under min semester. I alla de ärenden de hanterat under min frånvaro har de visat på en hög kompetens och förmåga att se vad som är väsentligt.
Caroline stannar kvar och jag berättar om mina webstrategier. Det är så skönt att stämma av mina tankar med Caroline. Jag vet att hon är fullständigt ärlig – samtidigt kan jag kasta ur mig vad som helst och hon bara skrattar. När hon säger att det är bra – då vet jag att jag är på rätt väg.
Nu känner jag mig trygg i att Advokatbyrån fungerar – att alla strukturer är byggda. Jag har tillit till att Johan kommer att driva byrån långt mycket bättre än vad jag någonsin hade klarat av. Nu kan jag fokusera på advokatrollen och mina nya projekt – sociala medier. Det känns så spännande!
Skrivaren skriver och skriver och jag lyckas inte stoppa den… hittar ingenstans i datorn och det hjälper inte att stänga av knappen… Inser att enda chansen är att plocka ur pappret. Jo, Sophia har rätt… det är dags att vi förstärker på it-sidan i företaget.
Sista dagen på semester – och jag sitter med ett stort leende. Det är inte alls jobbigt att börja jobba i morgon – längtar nästan efter att vara på plats igen. Älskar höra skratten i huset – tycker verkligen om mina arbetsuppgifter.
Samtidigt finns glädjen i kroppen kvar efter gårdagens konsert med Metallica. Konserten väckte så många tankar. När jag var 15 älskade jag verkligen hårdrock men tillät mig aldrig att leva ut det. Minns att mina klasskamrater frågade om jag druckit när de såg mig på Tingvallas dansgolv – men jag var bara berusad av musiken.
Funderar på det där med att leva ut den man är fullt ut.
Jag hade verkligen inte några förväntningar när jag åkte till Metallica konserten – såg det mest som en kul grej och hängde med. Tror inte att jag kunde en enda låt. På skoj målade jag naglarna svarta, lånade dotterns nitarmband och stora svarta örhänge, mörkt läppstift, svarta kläder. Utanför Ullevi investerade jag i en t-shirt för 300 spänn.
Till Slayer testade jag att förhålla mig till musiken. Det är som om man kan välja. Om jag lyssnade utifrån var det nästan olidligt, men om man gick in i musiken – blev ett med den… Svårt att förklara – men det hände något där.
Innan Metallica skullle börja släppte vakterna in i området inner circle och vi hängde på. Nära scenen omgivna av de mest hängivna fansen med tatueringar och de flesta i svarta nyinköpta tröjor. Luftgitarr och värsta diggandet. Det var så skönt att ge sig hän. De som stod bredvid var övertygade om att jag var en äkta hårdrockare… han trodde inte mig när jag sa att jag inte kunde en enda låt…:)
Men det var så himla härligt… och jag kände mig som värsta hårdrockaren med mina svarta naglar och nitarmband.
Vad är det i hårdrocken som tilltalar mig? Kanske är det intensiteten, det känslofyllda… som om det finns så mycket energi… och på samma gång ilska… jag vet inte…Men jag kände att jag ville ha mer.
Funderade på det där med yta och vem man är inuti. Om jag hade kommit med mina vanliga naglar med fransk manikyr… och kanske kostymen… hade jag kunnat rocka loss då? Och hur hade jag blivit bemött i inner circle… fniss… tanken är lite lustig på en kostymnisse i inner circle.
Funderar på det där med roller. Med sociala medier blir allt transperant. En kompis taggade mig på ett foto från igår. Min spontana tanke var att ta bort taggen. Men sedan tänkte jag vidare – skadar det mitt varumärke att visa det som är jag utanför kontoret?
Är det kanske t o m så att det är den riktiga männsikan man vill se i de sociala medierna? Kanske är det så att det blir än viktigare med de ”riktiga människorna” som vågar vara sig själv hela vägen. Som vågar stå för alla sina sidor. Kanske är det så att det i framtiden blir ännu viktigare att rekrytera personal som stämmer överens med varumärket hela vägen. Kanske blir utrymmet för dubbelmoral mindre i den nya tiden.
Det är många tankar som kretsat i mitt huvud – men till slut bestämde jag mig för att låta taggen ligga kvar. Kanske är det en början till att ta reda på vem jag verkligen är och våga vara mig själv ännu mer!