”Du är icke bipolär 2 och vi ser ingen anledning att sätta någon diagnos på dig.” Överläkaren mötte min blick från andra sidan av det låga björkbordet. ”Jag har läst dina journaler mycket noggrant.”
Många tankar for genom huvudet. Det fanns inte något att skylla på – annat än stress och oförnuftiga beslut. Ansvaret var bara mitt.
”Din personlighet är inget sjukdomstillstånd. Fundera på hur du ska göra för att inte utmatta dig. Det tar tid att bli frisk. Kanske ska du även fundera över ditt framtida yrkesliv.”
Tårarna rann, utan ett ord böjde jag mig fram och tog en servett ur lådan på bordet. Att lägga ner företaget kändes som att med berått mod mörda mitt eget barn.
Efter skilsmässan hade jag flytt in i arbete och företagsvisioner. Nu – med perspektiv – kunde jag se hur tokigt allt blivit. Vad hade jag trott egentligen? Att jag hade superkrafter? Det hade varit ett tokigt tempo – en karusell som snurrade allt snabbare. Nu satt jag fast i skuldfällan. För snart två år sedan hade jag blivit sjuk – men inte haft tid att ta hand om mig. För snart ett år sedan hade jag insett att jag hade en utmattningsdepression och sagt upp den mesta personalen. Efter det mådde jag bättre i två månader. I september seglade en arbetsrättslig konflikt upp samtidigt som familjerelationerna försämrades. Den här gången rasade jag ännu djupare. På ren vilja tog jag mig igenom fem mörka månader allt medan ångest och mardrömmar åt upp allt mer av min nattsömn. En natt i februari såg jag ingen annan utväg än självmord.
Det är svårt att förstå hur till synes friska människor kan välja att ta sitt liv. Den som har varit där förstår att det inte är ett frivilligt val av en frisk hjärna. En depression är en livshotande sjukdom eftersom tankarna inte längre är friska. Idag är jag rädd för mig själv för jag vet att jag inte överlever ännu en depression.
Min drivkraft som företagare var att hjälpa andra.
Trots sjukskrivningar, terapi och medicinering vaknar jag varje morgon med känslan av att vara värdelös. Dagarna går och jag känner inte att jag bidrar med något till världen. De här raderna som Naturskyddsföreningen skrev på FB igår tände en gnista.
”Vi märker hur mycket du gillar, delar och diskuterar om hur vi ska förändra världen tillsammans. Det du gör här på Facebook är viktigare än du tror. Med de begränsade resurser vi har för att nå ut till många människor är det du gör här på Facebook ovärderligt. Tack för allt du gör!”
Jag har insett att bara jag närmar mig juridiken väcks ångesten och skammen i mig. Därför kan jag inte längre hjälpa genom bloggen. Men att skriva om miljö får mig att må bra. Så – varför inte? Jag ska ju göra sådant som ger mig energi istället för att ta. Samtidigt blir det en träning i att vara rädd om mig själv. Inte ”utmatta mig”, som läkaren sa med sin norska brytning. Därför tänker jag bara skriva för min egen skull i år. Blir det något av det så börjar jag automatpublicera inläggen nästa år. Men blir det inget så blir det inte.
I datorn ska jag börja samla tips, länkar, tankar och reflektioner om ett hållbart liv (både ur miljösynpunkt och hur vi håller oss friska). Har du bra tips får du gärna dela med dig i kommentarsfältet eller skicka ett meddelande.
Men återigen – det är inte säkert att det blir något. För att bli frisk måste jag hitta ett sätt att leva där jag inte pressar mig själv.
Nu ska jag packa – i morgon tar jag tåget till Älvdalen för en veckas skrivretreat.