Ännu en dag med klarblå himmel och sommarvärme redan innan klockan sju. Det är med glädje jag trampar ner till yogalokalen.
Några av tjejerna sitter i sofforna utanför yogalokalen och dricker te. Stämningen är avspänd och välkomnande.
I tystnad ligger andra deltagare redan i viloställning på sina yogamattor. Ljusen är tända.
Medan vi alla vilar talar Yoga-Ann om tillit. Vikten av att inte hasta vidare till nästa ställning utan ha tillit till att man får nya ställningar i den takt man är redo för.
Återigen väcker hennes ord tankar.
Mantrat vi sjunger har blivit som en trigger för mig, en signal till fullständig koncentration och fokus på andning. Nu kämpar jag inte emot tankarna som kommer. Istället noterar jag dem och har tillit till att de försvinner när jag koncentrerar mig på min kropp. Hur det känns i minsta kroppsdel när jag långsamt gör övningarna är svårt att beskriva. Det är som att bli ett med sig själv. Eftersom vi i varje ställning ska titta på bestämda punkter – som naveln, tummarna, näsan – är det svårt att fly ifrån sig själv.
Mina naglar är numera omålade och kortklippta. Sakta börjar jag se mig själv utan all den där ytan – och jag gillar det jag ser.
Trots de långsamma rörelserna är jag genomsvettig när det är dags att vila. Yoga-Ann drar ut min nacke, pressar mina axlar mot golvet och trycker sitt finger mitt på min svettiga panna. Tecknet för djup vila – och min kropp fattar genast och går ner på viloläge.
Efter vilan ligger jag kvar och tittar på Merete som gör avancerade yogaövningar i en sådan perfekt harmoni att det är vackrare än balettdans. Det enda som hörs är våra andetag. Djupa, lugna – och ibland kraftigare, snabbare från den som är inne i en jobbig övning.
För några veckor sedan fyllde jag 45 år. I min släkt blir de flesta väldigt gamla – så 90 år är ingen omöjlighet. Det skulle innebära 45 år att utöva yoga.
Orden om tillit finns med mig – ändå spänner jag fast cykelhjälmen ordentligt på huvudet numera. Min älskade har fått mig att inse hur viktigt det är med cykelhjälm – ett ben eller en arm kan lagas. Att laga trasiga hjärnor är betydligt svårare.
(Dagens kvällsmat – de sista bönorna som jag hade med mig från egna odlingen. Lättkokta utan salt, men med några kvistar persilja i grytan. Serverade med en klick smör och kokosolja. Piffade upp det hela med några marinerade vitlökar och soltorkade tomater för variationens skull.)