När jag går i växthuset är alla problem som myror.
Jag är i rörelse. Mina tankar handlar om hur jag ska binda upp tomaten, vilka tjyvskott som ska tas bort, vilka plantor som är ogräs.
Kvällen kan bli sen medan jag gräver i rabatterna och drömmer om nästa sommars rosendoft och pioner.
Så ringer telefonen. Ibland svarar jag även om jag inte känner igen numret.
I söndags var det från tingsrätten med en fråga om jag kunde åta mig ett uppdrag som målsägandebiträde. Idag var det en tidigare klient som undrade hur det skulle gå med arkivet efter konkursen, som bad mig höra av mig om jag på nytt skulle starta upp en advokatverksamhet.
Det knyter sig fortfarande i magen. Min röst förändras. Livsglädjen gömmer sig för ångesten, som försöker sluka mig.
Kanske kommer jag alltid ha dåligt samvete för att jag inte orkade, för att jag tog på mig mer än jag klarade av. Värst är att jag svek alla klienter som litade på mig.
Men där på psyket hade jag inget val. Det fanns ingen annan utväg än att avveckla.
Nu – när jag fått distans – till mitt gamla liv känns det så meningslöst. Då såg jag det som min livsuppgift att hjälpa. Framförallt ville jag hjälpa människor att må bra genom att förebygga och få slut på konflikter.
Genom egna erfarenheter vet jag hur dåligt vi mår av konflikter.
Men jag har också lärt mig att det ofta är omöjligt att hitta lösningar hur mycket man än kämpar. Den olösta konflikten drabbar de inblandade individerna – men livet går vidare.
Nu har jag hittat ett område som engagerar mig mer – miljöfrågan.
Varje enskild individs agerande har betydelse. Vad äter du och vilken mat kastar du? Allt du köper har tillverkats och transporterats. Tänk om vi skulle ha ett klimatjämförpris så att det gick att avgöra vilka grönsaker som kostar mest för miljön – de som odlats ekologiskt i Argentina eller de som odlats i Kåseberga.
Att odla våra grönsaker, plantera kryddväxter till bina och använda nässlor från naturens skafferi får plötsligt ett större värde än att sitta vid datorn och skriva inlagor om långdragna konflikter om barn. Några timmar på tåget med en bra bok känns viktigare än timmarna i bilen på väg till ett avlägset häkte för någon halvtimmes polisförhör.
Det är ett annat liv nu. Det är en tröst när mitt gamla liv jagar mig.
För många år sedan, när jag promenerade vid havet nere vid Örnahusen med en väninna, berättade jag för henne om mina inre ”syner”; de handlade om översvämningar och katastrofer. Om att jorden behövde renas, att dess immunförsvar hade blivit dåligt pga oss människor. Att vårt cyniska, själviska och aningslösa leverne med en tro på ständig tillväxt låg bakom mycket av problemen. Jag såg hur mycket av det jag älskade inte skulle finnas kvar och det gjorde ont. Jag beslöt mig för att bosätta mig minst 100 meter över havsnivån..för att vara säker. Lite löjligt kanske, många skakade på huvudet åt mina tokerier…..men nu hör jag inget längre. Ändå är det så vi människor fungerar, vi förnekar så länge vi bara kan, även om det finns tvivel inom oss, så fortsätter vi och förnekar, och fortsätter att leva som vanligt…det är ju ändå inte bara mitt fel och vad spelar det för roll om bara jag…… Jag har läst mycket av dina ”redigeringar” och även nya blogginlägg som du har skrivit på sista tiden och känner mig glad och stolt över att vara din nästkusin . Härligt att förstå att natur och miljö har blivit dina ”hjärtevänner”.
Själv står jag inför valet att starta ny verksamhet, och velar eftersom jag vet vad det innebär, men vet ändå inte om jag kan avstå ifrån det. Det känns som om jag måste även om jag inte alltid vill (konstig känsla att ha inför ett nytt företag). Ibland tror jag inte att affärsiden är hållbar eller ens realistisk , men ”någon” inom mig fortsätter och tror på att jag ska göra det i alla fall.
Så det har varit intressant att följa dig på din resa. För mig känns det som det du har gjort har varit enormt viktigt, inte bara för dig utan för många fler än du kanske tror. Du har fått en enorm mängd av erfarenheter som jag egentligen bara kan gratulera dig för. Du har dessutom modet att visa din sårbarhet, och det beundrar och högaktar jag dig för. För mig är det beviset på att du har kommit ett stort steg på vägen i din mänskliga och andliga utveckling. och jag ser med spänning fram emot att få ta del av din fortsatta väg. Har du någon gång vägarna förbi min småländska boning är du hjärtligt välkommen.
Kram Magdalena
Tack!
Dina ord väcker tankar!