Att välja bana Redigera inlägg
Eva Fröbergs inlägg om att välja bransch väckte tankar. Vad fick mig att välja advokatbranschen?
Jag kommer från en lantbrukarsläkt och är äldst av barnbarnen på båda sidor. Det fanns inte några förebilder inom den akademiska världen.
Betygen var bra i skolan och det var på något sätt självklart att jag skulle ”läsa vidare”. Men när terminsstarten väl kom hade jag hellre fortsatt mitt sommarvikariat i kassan på Sparbanken Syd. För första och sista gången i livet ”tvingade” mina föräldrar mig att läsa. ”Ta den första kursen, sedan kan du välja själv.”
Jiken, Göran Ravnsborg som lärare. Redan könsfördelningen i gruppen visade att han inte gillade tjejer. När han ställde en fråga och många räckte upp gick alltid frågan till killarna. När han kastade ur sig en fråga som ingen kunde svara på gick frågan till någon av oss 6 (tror jag vi var) tjejer av säkert 30 studenter. Hans inställning var att tjejer bara läste juridik för att hitta en förmögen man. Hans inställning väckte en ”djävlaranamma” i mig. Det var inte med glädje han berättade för mig att jag var kursetta av minst 200 studenter. Efter det hade jag inte en tanke på att hoppa av juridikstudierna!
Men varför juridik?
När jag var liten läste jag kriminalnovellerna i gamla veckotidningar på farmors vind.
En sommar tillbringade jag några dagar hos min moster. I huset bredvid bodde en snäll, snygg student. Det visade sig att hon läste straffrätt. Hon tog sig tid att förklara skillnaden mellan mord och dråp. Genom henne väcktes ett intresse för juridiken. Hon var min första förebild!
Erfarenhet
Min psykolog frågade varför jag inte valde att satsa på skrivandet tidigare. Kanske hade jag för bra betyg för att inte läsa vidare?
Men Annika. Jag förstår inte riktig. Var all din passion, dina drömmar, dina ambitioner, din kärlek till juridiken, glädjen i att vara advokat och att göra skillnad för andra, bara en bubbla? Fanns det inget av dig själv i detta? Gjorde du bara något som andra förväntade sig av dig? Eller var det något annat som drev dig? Jag vet inte varför du väljer att publicera dina Ambassadörsbloggar igen. De har varit en förebild för andra. Du har varit en förebild för andra. Nu blir de bara sorgliga.
Jag ville verkligen göra skillnad – hjälpa människor och brann för det jag gjorde. Men alla konflikter – både privat, som arbetsgivare och ombud för klienterna ”åt upp mig”. En dag var orken bara slut.
Depressionen fick mig att reflektera över livet.
Hur hade jag levt mitt liv?
Det gav nya perspektiv.
Idag ser jag ambassadörsinläggen ur en annan synvinkel. Förhoppningsvis skall de hjälpa läsaren att reflekter över vilket liv vi lever.
När jag jämför de gamla inläggen med de nya blir kontrasterna stora. Det hjälper mig att acceptera.
Som jag tidigare skrivit är den här bloggen främst för mig själv. Här gläntar jag på dörren till mina dagboksanteckningar. Här samlar jag recept och länkar till saker jag vill kunna hitta. Den viktigaste läsaren är – och förblir jag själv.
Jag tycker det är mycket inspirerande och intressant att läsa vad du tänkte då, om dina erfarenheter o hur du tänker nu. Du var och ÄR FORTFARANDE en förebild! Äntligen ngn som berättar hur det är och hur det kan bli! Önskar dig det bästa och hoppas att du orkar och vill fortsätta dela med dig av dina erfarenheter, precis som du gör!
TACK!!!
Jag tycker själv att kontrasterna är intressanta! Kul om andra läsare också uppskattar!