”Ditt turnummer är ett”. De andra har bokade möten och blir hämtade. Ensam sitter jag kvar på bänken medan tjänstemännen öppnar datorerna.
”Turnummer ett”
”Och vad kan jag hjälpa dig med?” Hon ler vänligt mot mig bakom disken.
Det går inte att förtränga klumpen i magen som växer och växer. Tårarna bränner.
”Jag har klöddat till mitt liv…”
Nu ler hennes ögon också, hon känns inte som en grå Byråkrat. ”Då får vi väl se vad vi kan hjälpa till att reda upp.”
Orden forsar ur mig. Hon antecknar.
”När det gäller att räkna på bostadsbidrag och barnbidrag kan jag inte hjälpa dig, men jag lägger meddelanden så kommer våra specialister ringa upp dig. Om du fyller i den här flyttanmälan så ska jag se om en kollega kan hjälpa dig med deklarationen. Har du fått anstånd?”
Beslutet om anstånd har min mor lagt prydligt bland deklarationspapperna och röstkortet som hon skickade till mig. I en vecka har kuvertet legat oöppnat. Orken har inte funnits. Nu river jag upp det och ser att jag fått anstånd ända tills sjukdomen inte längre förhindrar mig att deklarera. Vilken skillnad mot den gången när jag bad om anstånd med att lämna in momsdeklarationen – en av alla dropparna som till slut fick bägaren att rinna över.
Hennes kollega är lika tillmötesgående han. Ringer och kollar med kollegor och hjälper mig formulera en bilaga på plats.
Stressen bor i min kropp. Cecilia på Milda Makter hjälper mig att lösa upp några av knutarna.
Nu bara sitter jag i solen. Hur kan man bli så trött av att göra ingenting?