Det finns en trötthet i mig och jag längtar efter att lägga mig och vila en stund. Men det är inte en sån där förlamande trötthet. Nej, snarare en trötthet av alla intryck. Som om hjärnan behöver tid att bearbeta.
Det blev en morgonpromenad trots allt. Snön föll med allt större flingor och jag förbannade mig själv för att jag tagit med systemkameran. Eller för att jag inte tagit med kameraväska. Jag gjorde lönlösa försök att skydda den under halsduken, i lä bakom ryggen, under armen. Men när jag var på väg att ta av mig jackan kom jag på det. Jag hade ju en regntålig kameraväska med mig. En av alla de där frukt- och grönsakspåsarna som jag inte nänns slänga låg som vanligt i min ficka om-ifall-att jag skulle hitta något jag ville plocka på min promenad. (Det bor en samlare i mig.) Nu blev påsen en efterlängtad kameraväska medan jag bestämt promenerade vidare mot älven.
Inte Dalälven – utan Östradalälven hade Gerhard rättat mig igår. Mina geografikunskaper är bristfälliga. Geografi tillhörde de ämnen som inte gick in utan att läsa läxor. Under skoltiden hatade jag läxor. Det jag inte kunde lära på lektionerna var inte värt att ödsla tid på. Fritiden hade jag viktigare saker att göra – som att läsa böcker och skriva berättelser – och dikter.
Genom alla år när jag inte gav mig tid att läsa romaner kunde jag korta stunder fly in i diktens värld. Men det var en ensam flykt. Från gymnasiet minns jag ingen
som älskade litteraturhistoria. När jag för en tid sedan fick läsa en av dotterns svenskuppgifter var det första gången jag diskuterade dikter med någon i familjen.
Men här – kring ett köksbord med vaxduk i Älvdalen – diskuterar vi dikter med en glöd jag aldrig upplevt. Susanne googlar fram Frödings gröna dikt, ”Snigeln” och ”Säv, säv susa”. Och hon läser dem med en sådan inlevelse att jag skulle kunna sitta hela dagen och bara lyssna. Vi gör en treminuters skrivövning som handlar om personbeskrivningar. Och vi fortsätter med dikter – de reciterar Ferlins barfotabarn ur huvudet, läser första delen av Anna-Maria Lenngrens dikt ”Till min dotter – om jag hade någon”, diskuterar tolkningar och googlar andras tolkningar. Berättar om Jonathan Swifts skrift ”A modest proposal”. Och vi diskuterar kategoriseringar, värderingar och ord som neger och städerska.
Och återigen har Ingela kloka reflektioner. ”Varför måste vi kategorisera? Varför kan vi inte bara vara människor?” Och diskussionerna fortsätter om personbeskrivningar i böcker, hur vi tolkar varandras huvudpersoner i texter, att detaljer ger större trovärdighet.
Och jag bara älskar det!
Det finns något som får mig att tänka på korridortiden, när vi satt över Sydsvenskan och diskuterade kultur och politik.
Det är något som händer när människor med olika bakgrund och erfarenheter träffas. Och jag bara vet att det här är beroendeframkallande – jag vill på skrivretreat igen.