Duktiga Dottern döpte sin första kamera till Edvin. Funderar på ett bra namn till min. Att rasta kameran påminner om att rasta en hund. Med jämna mellanrum får man stanna upp för att nosa på nya motiv.
Kameran och jag har tillbringat två timmar i Älvdalen. Bilderna finns bara i systemkameran, men så snart jag kommer åt en dator ska jag ladda upp dem under jämna nummer.
Tiden känns oändlig. Varenda skylt har fått tid för genomläsning och eftertanke. Trävirket i Kyrkhärbret har daterats till 1285. Tänk så mycket som hänt sedan dess! 1734 besökte Linne Älvdalen.
Utan för det gamla tingshuset lät jag handen smeka den slipade porfyren – Dalarnas landskapssten.
Omedvetet noterar jag badets och bibliotekets öppettider, försöker memorera tidpunkt för svenska kyrkans lunchmusik och meditation, fotograferar skylten om Porfyrmuseets öppettider.
Först när jag sitter uppkrupen i fatöljen under filten kommer jag på att jag tränar på att göra ingenting.
Bilden är utsikten från ett av mina fönster. På ovanvåningen sprakar det i kaminen. Där finns veckans skrivarlokal. I kväll ska ytterligare två deltagare komma.