Den söta doften av jordgubbar överraskar mig när jag öppnar dörren. Rummet är välstädat, sängarna bäddade. På byrån står tomma plastflaskor med texten AQUA DOR bredvid den halvfulla plastlådan med belgiska jordgubbar.
Svetten rinner längs min rygg och för tredje gången idag sliter jag av mig jacka, skidbyxor, underställströja och löparbyxorna. Jag tränar på att inte frysa – att uthärda värme. Nu får det vara slut med alla infektioner. Här övar jag in nya vanor där jag är mer rädd om mig själv. Inget slarv med sömnen. Supernyttig kost. Stärkande promenader som inte sliter på kroppen varvat med vila, vila och åter vila.
Kameran är min följeslagare och jag verkligen längtar efter att få ladda upp bilderna. De aprikosa molnen speglade sig i vattnet. ISO, bländaröppning och slutartid – sakta börjar jag förstå hur de hänger samman. Nu är det dags att ta nästa steg.
Ingela, jag och de två deltagare, som kom idag, satt i det lilla köket och pratade en stund. Ingela hade sett att jag bloggade om Älvdalen. Jag valde att kortfattat berätta om depressionen och konkursen.
När jag berättade var det som det föll en sten. Det är historia nu. Jag har tagit mig igenom. Nu är inte mina tankar längre i det som varit utan i hur jag vill att resten av mitt liv skall se ut.
Funderade på över hur många jag pratat om konkursen med. Insåg att det inte är särskilt många. Det har varit så skamfyllt att jag faktiskt undvikit människor som vet.
Kanske är det resans viktigaste syfte – att jag ska få distans till mitt gamla liv. Inse att det är historia. Kunna förhålla mig till depressionen, konkurserna och alla fel jag gjorde.
Livet går inte i repris. Det går inte att backa bandet och göra om. Däremot kan du förändra nuet och påverka din framtid.
Men vad vill jag egentligen med min framtid?