Så sitter jag äntligen på tåget. Min resa har börjat. Resan till ett annat liv.
Först i kväll kommer jag fram till vandrarhemmet ”Tre Björnar” i Älvdalen, Dalarna. En veckas skrivarretreat nära naturen, med trådlöst Wi-Fi och närheten till bad.
I ryggsäcken ligger en skrivbok, ett kollegieblock, fyra pocket, iPaden och joggingskor.
Den här veckan ska jag anta Fredrika Gullfots utmaning och äta rena råvaror.
Egentligen har jag ingen aning om vad jag ska göra dessa dagar. Men inom mig finns en förväntan – känslan av att detta är början till något nytt.
Det var på Malmö Stadsbibliotek jag hittade länken på Facebook. Det var de där dagarna när jag var inlåst på Psykiatriska kliniken, när jag fick skriva upp hur länge jag skulle vara ute innan de vitklädda skötarna låste upp dörren och släppte ut mig i friheten.
Det var de där dagarna då allt jag gjorde observerades och antecknades. Det var då de trodde att el-chocker var nödvändiga för att vända min djupa depression.
Det som botade mig var varken el-behandling eller tabletter. Nej, det var kärleken.
Kärleken till mina kära – men framförallt insikten om hur mycket jag betydde för min älskade.
Och kärleken till att skriva.
De där dagarna forsade orden ur min penna. Timmarna fördrevs genom att läsa, springa och skriva.
När jag tvingades äta min sjukhusmat omgiven av människor som höll på att göra mig tokig – samtidigt som jag av den vitklädda personalen betraktades och behandlades som en av de tokiga – tänkte jag att det måste finnas ett annat sätt. Det var då jag hittade den här retreaten.
För det fanns faktiskt något som var riktigt bra där på psyket. Långtråkigheten – att bara vara.
Det är det jag söker.
Inga mail som får tillvaron att förmörkna. Inga konflikter. Ingen känsla av otillräcklighet.
Hos min älskade mår jag verkligen bra. Hans inre trygghet, styrka och kärlek smittar av sig. I hans närhet mår jag alltid bra. Han jagar bort mina demoner – natt som dag. Hos honom är jag alltid tillräcklig bara genom att finnas.
Men jag behöver hitta mig själv – bygga upp en egen inre styrka. Jag behöver den där långtråkigheten i en miljö som inte bryter ner mig. En miljö som bejakar det friska.
Den där tjusiga advokaten med fransk manikyr och välstruken skjorta är begraven. Likaså den otillräckliga tonårsmorsan som tjatar om städning och dataspel.
Något smink finns inte med i packningen. Däremot min grynblandning som även innehåller torkade nässlor. Jag letar ett annat liv på den här resan.
Jag drömmer om att få dela med mig av alla mina erfarenheter, jag drömmer om att inspirera andra till ett annat liv. Tänk om jag skulle få åka runt och hålla föredrag som Ingrid Tollgerdt-Andersson.
Då – 2002 – när jag var sjukskriven förra gången drömde jag om ett liv där jag fick skriva, fotografera och hålla föredrag.
Det var den drömmen min älskade påminde mig om på sjukhuset och han övertygade mig om att med hans hjälp var det inga problem för mig att förverkliga den drömmen.