Jo, det händer fortfarande att jag vaknar genomsvettig på natten med all den där ångesten. Det krävs inte så mycket för att trigga igång den. Ett mail som får mig att känna skuld.
Hos min älskade kan jag inte göra fel – vara fel. Vad jag än gör för tokigheter rycker han på axlarna ”än sen då – har det någon betydelse?”
Och de där tokigheterna hos honom blir färre och färre. När de händer är de inte längre några katastrofer.
I onsdags tog jag tåget till Ystad för att hämta stora ryggsäcken. Den behövs i morgon när jag ska åka till Dalarna.
Väggarna i bostadsrätten skrek ut alla mina misstag och tillkortakommanden. Sonen var hemma – och jag glömde nycklarna.
Lyckligt ovetande njöt jag av koloniägarnas flit. Ställde nyfikna frågor.
Fick veta att de minsta kolonilotterna kostade några hundralappar i årligt arrende.
Funderade över det enkla livet. Tid som inte kostar. Närproducerad mat.
Så enkelt man skulle kunna leva. Saker behöver inte kosta så mycket.
Det fanns fräscha toaletter. Så med en enkelt skjul skulle man kunna övernatta – en liten sommarstuga?
Ja – rinnande vatten fanns det också
Där och då fanns inga problem. Livet var lätt.
Det var innan jag upptäckte att jag var utelåst, att sonen inte skulle komma hem på tre timmar, att dottern nog var på väg till Lund.
Att sitta på terrassen och vänta i tre timmar var väl inte det ultimata sättet att bota en urinvägsinfektion.
Min snälla mor fick hastigt lämna Valborgsförberedelserna för att öppna med extranyckel. Om vi skyndade oss skulle vi hinna till tåget och slippa vänta ytterligare en timme.
Jag förbannade min tankspriddhet. Att bli utelåst var i mina ögon så idiotiskt. Jag var helt hopplös.
Vi hann till tåget.
Först när jag andas ut upptäcker jag det – nycklarna ligger kvar i lägenheten – igen!