Att jag inte lär mig!!
Det fanns en tid när jag aldrig var sjuk – när jag kunde ge mig ut och springa varje lördag oavsett väder – året om. När jag kunde slå mig ner var det passade – på en sten, på marken. Det var då när jag inte fattade vad drag var, när jag tyckte min mor var pjoskig när hon hämtade värmefläkten och klagade på att jag hade för lite kläder på mig. Då kunde jag ha kort kjol och nylonstrumpor när jag gick till tingsrätten – bara jag hade mina Ballykängor.
Det var en annan tid – men min hjärna har inte fattat än.
Fortfarande älskar jag springa runt i shorts långt ut på hösten och så fort vårsolen tittar fram. När jag kan kasta mig i gräset då bubblar barnasinnet i mig.
En sådan dag var det igår. Det var som om den där saknaden efter mina två barn som blivit stora hade gömt sig i varje skrymsle. När min syster kom med sin familj kikade de nyfiket fram. Likt blyga kattungar blev de modigare och modigare tills jag rullade runt i gräset med busungen.
Inte tänkte jag på det där med urinvägsinfektioner.
Nu har jag dukat upp tre sorters äppelcidervinäger – där Druvans blev klar vinnare. Tranbärsdrycken är blandad, hälsokostpreparaten nersvalda. Nu återstår citron och tranbär – och massor, massor av vatten med ännu mer äppelcidervinäger.
Tur att jag har sällskap av en bra bok – ”Livet efter dig” av Jojo Moyes.
Dags att inse att jag också lider av tantkrämpor.