Solen skiner. Himlen är klarblå. Träden blir grönare för varje timme och rapsfälten börjar redan skifta i gult.
Det är den där tiden på året när jag inte vill riskera att fastna vid datorn, där timme efter timme försvinner i meningslöst läsande av andras statusuppdateringar, av jämförelser av hur lyckliga andra är på konstrundor, familjemiddagar. Därför får bilderna i systemkameran vänta – de med klarblå himmel, påskliljor och det där underbara morgonljuset.
Jag har gett mig tid att vara – att acceptera att saker är som de är.
Sonen är på handbollscup och dottern jobbar. De flesta skåpen är genomgångna. Fyra bananlådor packade, listor skrivna med förslag.
Jag har varit med om det förr – en midsommarafton för snart sex år sedan. Vi var fortfarande en familj – men jag var ensam hemma medan de andra firade midsommar. Metodiskt tömde jag skåp efter skåp. Delade upp i två högar. Skrev listor med förslag på hur möblerna skulle delas. Barnens rum hölls utanför – orörda – liksom lådorna på vinden där jag omsorgsfullt vikt ihop de där speciella barnkläderna som vi tillsammans skulle packa upp när jag blev mormor eller farmor. De där lådorna med Briotågbana, mina Barbiedockor och alla plastdjuren.
Det var jag som tog initiativet – som klev ur den lyckliga familjen – det var jag som fick skaffa nya sängar till barnen, täcken och kuddar, eltandborstar och plattång – så att de skulle slippa att bära det växelvisa boendet.
Det har varit slitsamma år. Min depression och konkurs tvingade fram en annan lösning. I månadsskiftet flyttar de till en tvåa deras far köpt. Den 17 juni lämnar vi Maskinistgatan. Jag försöker minska mina tillhörigheter.
Mina föräldrar har köpt hus i Ystad som ska renoveras till de är redo att flytta från gården och bli pensionärer på riktigt. Det kommer finnas gästrum för barn och barnbarn. Jag behöver sängar och vissa husgeråd där tills mina föräldrar flyttat dit. Jag vill att mina barn ska ha möjlighet att tillbringa tid hos mig också – är inte beredd att ännu en gång lämna allt det som är mitt.
Det är ett nytt liv. Jag försöker verkligen att lämna det materiella för att hitta ett annat sätt att leva.
I går var det påskfirande Övraby. Mor hade som vanligt lagt in Brantevikssill och löksill – även om hon varje år säger att det var sista gången.
Far hade gjort spenatstuvning av den övervintrade spenaten.
Mysigt, familjärt, vällagat.
När dotterns student kom på tal tvingades jag och min syster hämta våra gamla balklänningar – och alla andra långklänningar som hänger på vinden. Min mosters sidenklänning med strass-spännen och den här klänningen som jag köpte till Siriusbalerna för så länge sedan att det känns som en evighet.
