Släppa taget

Det blev en sån där dag som sparas bland de oförgömliga. En sån där vanlig dag – men ändå väldigt ovanlig.

Det var inte många ord som sades – men stämningen var så skön. Som om luften fylldes av en saknad över det som hade kunnat vara – det som inte blev – för att jag prioriterade fel.

Jag ställde inga frågor – jag rörde inte vid det jobbiga. Njöt av stundens gemenskap.

Vet att jag har svikit honom alltför många gånger – och jag skäms.

Helst av allt skulle jag vilja krama om, gråta mot hans axel och snyfta förlåt.

Men masken sitter fastklistrad – vet att han för länge sedan har tröttnat på mina tårar.

När jag idag lämnade honom vid tåget 05.30 visste vi nog båda.

Barndomen var över.

Nu hade jag också släppt taget.