I kylskåpet står degen förberedd till Sconsen. Det är sista långfrukosten med Sonen. I månadsskiftet flyttar barnen till en tvåa. Bostadsrätten är såld.
Det har varit jobbiga tonårsår.
Insikten om hur fel jag prioriterade var så olidligt tung att bära. Barnen var de finaste ungar du kan föreställa dig. Men allt gick så åt helvete fel.
När vi flyttade till Ystad 2011 var min målsättning att boendet skulle bli barnens väg ut i vuxenlivet. Här skulle de lära sig ta ansvar medan jag fanns som ett stöd i bakgrunden. De sparade mer än 8 timmar i veckan, fick bo närmare skola och träning. I gengäld skulle de ta större ansvar för hushållssysslorna – som jag beräknade skulle ta betydligt mindre än 16 timmar i veckan. Det var de förutsättningar vi var överens om innan vi flyttade.
Jag ville finnas, stötta, vara förälder. Samtidigt ställde det nya boendet stora krav på mig. Barnens far tydliggjorde att han inte tänkte betala en krona mer än underhållsstödet.
Personalproblem på jobbet bröt ner mig samtidigt som jag tvingades arbeta hårdare. Omgivningen ifrågasatte det ansvar barnen fick ta och att jag jobbade så mycket. Konflikter med barnen och deras far. Sämre lönsamhet i företaget när jag inte var på topp.
Det blev en ond spiral och allt snurrade fortare.
Redan hösten 2012 insåg jag att jag inte hade råd med vårt boende längre. Troligtvis hade jag kört på över min förmåga sedan februari 2012.
Mina tankar var sjuka. Jag minns ångesten när jag veckohandlade med dottern – de enorma berg av mat som gick åt. Det gjorde ont i mig när kylskåpet tömts av barnens vänner så att det inte ens fanns frukost kvar till sonen.
Och jag orkade inte vara den förälder som satte gränser längre. I samma veva träffade jag min älskade. Gång på gång var jag sjuk hos honom. Han ordnade mediciner, serverade frukost på sängen, stoppade om så att jag fick sova vidare.
Utan honom skulle jag aldrig överlevt.
Allt blev så fel de där åren – och jag kan förstå om barnen känner att jag övergav dem. Det gör ont – så fruktansvärt ont. Men utifrån de förutsättningar jag hade har jag alltid gjort mitt bästa.
Jag var så fruktansvärt rädd för konkursen. Istället kämpade jag på – mer och mer och mer. Trots alla varningssignaler. Trots Dotterns kloka ord. Men jag såg ingen annan väg.
Idag skulle jag ha gjort annorlunda.
De där månaderna förbannade jag mig själv. På nätterna skrek jag ut min ångest. Min älskade lyssnade medan jag svor i uppförsbackarna, kramade om och tröstade – det finns inga problem vi inte kan lösa.
Fortfarande är skammen över misslyckandet stor. Men det allra värsta är sorgen över den förlorade tiden med barnen.
Tidigt i morgon reser sonen med sitt handbollslag till Prag. Nästa gång jag kommer ner flyttar barnen.
Igår var det ett lugn. Som om de där negativa energierna som fyllt rummen de senaste åren var borta och ersatts av en saknad över det som kunde ha varit.
Sedan februari 2012 har jag varit en värdelös förälder. Det var inte så jag ville ha det – verkligen inte.
Fortfarande är minnet knivskarpt av stunden då min kropp förlorade kampen mot stressen.
Februarivinden var kall när jag promenerade hem från en tvådagarsrättegång om rån. För att kunna fokusera hade jag inte varit i kontakt med kontoret sedan dagen innan.
Jag ville ha tid med barnen – fredagsmysa. Så jag passade på att läsa igenom mailen i inboxen medan jag gick. Precis vid vår brevlåda kom jag till mailet där advokatkollegan skrev att han frånträdde sin anställning. Det var fredagen den 24 februari när min värld rasade samman, när jag fick koppla på autopiloten varje morgon för att överhuvudtaget komma upp. När jag fick ta på det påklistrade leendet och kämpa för den där företagskulturen som var raserad. Då jag fick sätta mig in i hans ärenden samtidigt som jag fick en arbetsrättslig tvist – och mitt i allt detta gjorde sig min kropp påmind. Influensa efter influensa, urinvägsinfektioner som en följetong, hosta som bet sig fast i månader. Fortfarande är mitt imunförsvaret svagt – men februari 2012-juni 2013 var nog mina friskdagar färre än de jag borde ha varit sängliggande. Ändå kämpade jag vidare – och i allt detta var jag en urusel förälder!
Jag gjorde ett bokslut efter en tråkig period i livet, mina beslut som jag tog gav inte alltid önskat resultat och fick en negativ påverkan på nära och käras liv. Detta var tio år sedan, mina barn tog själva upp saken för en liten tid sedan och jag fick ett erkännande som jag aldrig trodde att jag skulle få. De tycker att det är bra att ha med den perioden som en livserfarenhet och kan dra nytta av det nu i sina vuxna liv. De har lärt sig att det inte löser några problem med att ta på sig omänskliga arbetsbördor som bara resulterar i tråkigheter. Det känns skönt att få kärlek av barnen.
Ha det bra och hej från Dag
Tack!
Ja – förhoppningsvis kan mina erfarenheter hjälpa andra att ta klokare beslut.