Författardrömmen (2)

21 oktober 2001

Jag står vid ett vägskäl. Ena stunden övertygad om att erövra världen – nästa – tvekande, stannande, konservativ.

Det är alltid så svårt att bryta loss. Mitt mål är att få skriva. Skriva och tänka.

Gud, vilket lugn att få föra pennan över pappret. Det är märkligt! Tangentbordets bokstäver ger mig aldrig denna ro.

Genom en stor del av livet har pennan följt mig. Min dröm var att bli journalist för att få skriva. Alla mina drömmar var förenade med skrivande.

Varför blev jag då jurist?

Jo, det var det enda icke-frilansyrket jag visste som arbetade mycket med språket.

Bertil, min svensklärare sa: Bli inte jurist. Du förstör ditt språk!

Hade han rätt?

Kanske.

Hade jag varit författare nu om jag hade läst till historielärare? Kanske!

Kanske kommer jag dithän ändå.

Bitarna tycks falla på plats. En gång valde jag samhällsvetenskaplig linje för att få läsa historia. Om allt går som det vill skall jag inom några år fortsätta mina historiestudier. Allt går mot samma mål nu.

Och juridiken då?

Den var bra trots allt. Den har lärt mig ett kärnfullt språk. Juristutbildningen har gett mig nyckeln till många miljöer; tingsrätten, banken, människors innersta tankar och privatliv. Tänk vilken källa jag har att hämta idéer ur. Nu är det bara språket jag skall hitta tillbaka till. Nästa helg skall jag och dottern börja göra illustrationer till Gråbrödraklostret.

Vad ska jag skriva här då?

Först bör jag ägna mig åt riktigt bra beskrivningar av mina barn. Det lär behövas i böckerna. Därefter ska jag beskriva olika tillfällen; morgonen, kvällen, våren, hösten, sommaren. Jag ska beskriva miljöer och se det som en lek med orden.