Det fanns en känsla av lätthet att vakna utan att-göra-listor, ta tåget ner till Ystad.
Utvilad, återhämtad med ett frö sått av styrka.
”Ha, ha – trodde hon det var så enkelt?”
Brevhögen var tjock. Jag bestämde mig för att vänta med att öppna tills jag kom till mina föräldrar, men nyfikenheten tog överhand.
Ur det första kuvertet hoppade ångesten upp och klängde sig fast på min axel igen.
Nu drar jag på mig jackan för ett besök hos psykologen. Resten av breven får vänta.
Plötsligt förstår jag klienter som lämnat borgenärernas brev oöppnade. Just nu känner jag också för att göra så. Men den tanken är lika osund som att ta sitt – det inser jag nu.