Tack!!!

Gårdagen var en av de tyngsta i mitt liv. Samtidigt blev det en oväntad vändpunkt. Ni anar inte hur mycket era kommentarer, meddelanden och sms betyder. Jag har inte räknat – men inser att det är hundratals.

När jag var hos psykologen i tisdags pratade vi om skuld och skam. Just känslan av alla fel jag gjort, allt som hade kunnat göras bättre, hur jag skulle ha gjort annorlunda – skammen i mötet med andra – var det tyngsta.

Att gå längs Hamngatan – från parkeringen vid hamnkiosken till Stortorget – var en prövning. Det var som om ångesten jagade mig, fick mig att nästan springa. För varje steg jag tog ökade oron över att behöva möta någon. Porten var min räddning, men ändå fortsatte jag halvspringande uppför trapporna, upp till dörren medan hjärtat bultade. Först när jag kom in till Kjell kunde jag börja andas igen.

Jag skäms så över att jag behövde gå i konkurs. Jag känner skuld över alla som drabbades. Särskilt synd tycker jag om mina barn, mina föräldrar och de anställda.

I mitt förvirrade tillstånd kan jag inte tänka, skrev inte här med någon baktanke.

Människor som brukar följa min blogg hörde av sig – och jag insåg att jag hade en skyldighet mot läsarna att ge en fingervisning om vad som hänt – att förhoppningsvis få lite förståelse, förlåtelse.

Jörgen Dehlin skrev ett fantastiskt inlägg på fb. (Extra stort tack till dig!!!!) Jag hade inte någon mission för framtiden – men hans ord gav mig framtidstro, fick mig att se en mening med det som hänt.

Christer skrev ”I motvind lyfter drakarna”. Och vem vet – det kommer kanske något positivt ur detta så småningom – men inte just nu. Nu är tid för mig, för vila, för att börja leva igen.

Skrivboken är min ständige följeslagare – och vem vet – kanske blir jag redo att dela med mig av tankarna igen.

Jag vill bara be er om en sak – snälla – skriv inga tips om hur jag borde ha gjort. Just det är jag väldigt duktig på att tala om för mig själv. Av alla meddelanden, allt som skrivits fanns det bara ett som hade tips om hur jag borde ha gjort – och jag kan berätta att det krävs tusentals positiva tillrop för att ta ihjäl den koflugan.

Än en gång – stort tack för allt ert stöd och engagemang. Jag har valt att inte svara, inte trycka gilla. Jag väljer att bara vara. Men ni ska veta att jag läser vartenda ett, gång på gång på gång. Och sakta byts orden som jag beskriver mig själv med ut.

I söndags skickade mina föräldrar mail till mina släktingar.

Det är en svår situation för alla mina nära och kära. Jag ber er ha förståelse. Just nu orkar ingen av oss svara i telefonen. Min sjukdom och konkurs upptar en stor del av vår tillvaro.

Men vi uppskattar att ni finns där – väldigt mycket. Er omtanke betyder mer än vad ni tror.

Jag har en mycket bra psykolog – men det har inte mina föräldrar och barn.

Låt oss slippa tänka på allt det sorgliga. Behöver vi prata säger vi till. Låt mötena bli positiva som förr. Skicka gärna
kort, ett mail eller sms – men förvänta dig inget svar, inte nu.

Snälla – ring inte – hur väl det än är menat.

Här på bloggen kommer jag berätta när jag är redo. Om du möter mig ute förutsätter jag att du vet. Låt oss njuta av våren och livet istället för att titta bakåt på det som varit.

Och än en gång – stort tack för allt ert stöd. Att läsa har varit den absolut bästa medicinen.