Sol

Åh, denna läkande sol!

En lång promenad i morgonljus till fågelkvitter och porlande vatten jagade bort de surrande tankarna.

Under äppelträdets kala grenar, inlindad i en filt, kunde jag åter hitta min andning.

Även idag har alla mail, sms, meddelanden – och inte minst den fina blomsterbuketten – varit till en oerhörd hjälp.

Ja, jag har fokus på att vila – men samtidigt är skrivandet mitt sätt att läka. Sedan 2002 har jag skrivit regelbundet. När jag lämnade kontoret tog jag med mig alla lådorna med skrivböcker. Oj, oj, oj… Finns det verkligen någon mening med att spara alla dessa anteckningar.

När jag skilde mig gav jag mig ett år att sörja och satte upp en målbild med en härlig 40 års fest. Det är lockande att sätta en tid för att läka. En målbild pockar på att bli tydlig – ett mingel i parken denna sommar – och sedan tid för arbetsträning. Det finns redan en del idéer. Men jag håller tillbaka. Försöker stanna i nuet istället för att gasa som jag gjort så många gånger förr.

Egentligen har läkandet pågått en längre tid. Sedan i maj 2013 har jag gått i KBT (kognitiv beteendeterapi). Tillfrisknandet har liksom legat på lur likt en förkylning och bara väntat på att bryta ut när allt omkring mig lugnat ner sig.

Igår träffade jag konkursförvaltaren och lovade att göra en kortfattad sammanställning över pågående ärenden. Hur sorgligt det än är med konkursen så duschas jag då och då av en lättnadskänsla. Samma känsla som min sjuka hjärna trodde att jag behövde dö för att uppleva igen. Den ligger där som en tidig morgondimma. Ni vet en sån som får vattendropparna att pärla sig i daggkåpans blad.

Av alla kommentarer har jag uppfattat det som att det är ovanligt att någon delar med sig av hur det är att gå i konkurs. Det är lockande att fortsätta skriva.

Samtidigt är jag medveten om att det kan reta många.

Hm – är det inte dags att jag slutar bry mig om vad folk tycker och tänker om mig? Jag ska inte ”ragga” några klienter längre. Jag kan inte bli prickad av advokatsamfundet. Trots allt som hänt har jag aldrig varit mer fri än nu.

Det är en märklig känsla!