Likt bordets vissnade tulpaner hänger de. Tysta stirrande på den kaneldoftande havregrynsgröten, mackor med ost och skinka, marmelad.
”Får jag en smörgås till” – det ständiga malandet från mannen i rullstol.
”Får jag en smörgås till”, ”Jag har inte fått min medicin”, ”Jag behöver röka”, ”Ingen har bäddat min säng”, ”Det är tid att röka nu”, ”Flytta rullatorn”. När alla önskemål är tillgodosedda slår han till TV:n. Damen i den urtvättade mjukiskostymen reagerar som alltid omedelbart. De svarta lackskorna smattrar mot linoleummatten när hon går bort till de tre sjukvårdarna som småpratande står vid frukostvagnen.
”Säg till att han stänger TV:n. TV:n ska vara frånslagen när vi äter.”
När ärendet är utfört linkar hon tillbaka till sin plats bredvid rullatorn. De glänsande skorna hasar mot golvet, den alltför stora koftan hänger slappt över hennes framåtböjda kropp.
I den rostfria vasen hänger resterna av de röda tulpanerna som sattes in i fredags – alla hjärtans dag – min första morgon på avdelningen.
Bladens toppar börjar övergå i svagt gult innan den mer normala gröna tar över. Stolt reser sig ståndarna på de tulpaner som släppt både kronblad och pistiller. Det är som om kronbladen och pistillerna drar blomman mot bordsskivan. Djupast hänger de som ännu inte börjat släppa taget.
Är det samma sak med oss människor? Är det våra bördor som drar ner vårt humör? Måste vi tömma ryggsäcken för att orka resa oss mot ljuset?