Första advent.
För länge sedan knastrade elden bakom glasluckorna i kökets gjutjärnskamin. Den gamla kopparbaljan var fylld av ved.
På det bastanta ekbordet, signerat ”Sala 1826”, låg den rödrutiga duken under adventsljusstaken med röda ljus. Julgardinerna matchade det randiga tyget i den gamla soffan. Soffan hade jag köpt på auktion, ådringsmålat i garaget under flera veckor och klätt om på möbelomklädnadskurs under en hel termin. Kursledaren påstod att den var från 1700-talet eftersom den var fylld med långhalm. Tyget var ett gammalt dynevar som förvarats i åratal i de gamla allmogekistorna på vinden.
Varenda detalj i köket var vald med omsorg. Kopparspannarna som fungerade som blomkrukor, den stora tickande klockan som hans mormor och morfar fått i bröllopspresent på 1920-talet, det gamla ekskåpet med blå blom-servisen och dess kusin. Den vackra kannan som vi alltid hade till saftsåsen.
Det hade varit särskilt svårt att hitta stolar till det stora ekbordet. I flera år hade vi letat innan vi hittade ett gesällarbete från 30-talet på Lövestads prylmarknad.
I axet-skåpet förvarade jag alla noterna, glöggmuggarna i tenn, mina och barnens fotoalbum med inklistrade bilder och långa handskrivna texter.
Just på julen kom köket verkligen till sin rätt. Vi brukade lägga en ljusslinga i fejkgran över den öppna spisen. Han hade byggt den av lecablock efter mina ritningar. Ytan var så där ojämn och det uppstod spännande skuggor när vi tände de levande ljusen i majolikalampan.
Lampan, som så mycket annat, var auktionsfynd inköpt den där allra första vårdagen i Kristianstad. När jag satt ting brukade jag besöka auktionsverket och lägga låga bud i förväg. För det mesta blev det inget – men en tidig vårdag fick jag nästan en chock. Den fredagen var bilen proppfull med skräplådor när jag körde hem. Lådor fyllda av udda glas, koppar, tennföremål och julpynt. Men framförallt med den vackra majolikalampan i en ovanlig aprikos färg och med fåglar. Någon nyans mörkare än kökets väggar, som jag målat med äggoljetempera. Det var en tid när min kreativitet fick stort utrymme. Väggfärgen hade jag själv blandat med ägg och linolja som bas. Färgnyanser hade jag själv prövat fram. Vårt hem var som ett hemligt konstverk. Ingen såg arbetet bakom soffans ådringsmålning, engagemanget i snickeriernas färgnyanser framtagna med pigment, strukturen i de handmålade väggarna av äggoljetempera eller bivaxlasyr, golvens yta som handmålats. Vårt hus var ett hantverk.
I år är det sex år sedan jag för sista gången tände först ljuset i adventsljusstaken på det stora ekbordet. Det gamla Malmsjöpianot står ostämt på kontoret – men jag har börjat spela på det igen. Tavlan som hängde över det låga ekskåpet hänger också på kontoret. Barnens fotoalbum vilar på någon vind, men mina finns i lägenheten. Jag tittar i dem ibland.
Om det inte vore för alla konflikter vi haft efter skilsmässan så skulle jag ångrat mig. Du kan skaffa ett nytt hem men du kan aldrig få tillbaka kärnfamiljen.
Alla konflikter har snarare gjort att jag inte förstår att vi kunde tillbringa 23 år tillsammans. Hur kan man älska och dela allt och sedan skada varandra så mycket.
En gång älskade jag tiden i advent. Sedan skilsmässan har det varit en tid av saknad efter myset i familjen. Därför har jag svårt att hitta glädjen i att ta fram de där adventssakerna.
Stort tack mor och far för att ni hjälpte mig få adventsfint på kontoret igår!
