Kursen i Rättsmedicin är nog den utbildning som jag oftast återvänder till i tankarna. Bl a fick vi vara med på obduktioner. Minnet av orange brandgult fett har jagat ut mig i joggingspåret många gånger. För alltid kommer jag ha problem med den parfymdoft min bänkgranne hade när vi såg bilder av kroppar som dödats av spetsigt våld.
Men det som påverkat mig mest är berättelserna om hur trubbigt våld mot huvudet kan orsaka dödlig hjärnblödning. Mina stackars barn har fått stå ut med att jag väckt dem på natten när de slagit huvudet.
Nu är det dags igen. Sonen lovar att messa att allt är ok innan han lägger sig. Mina planer är omlagda så att jag kan ha koll på honom. Antagligen är risken försumbar – men jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände som jag hade kunnat förebygga.
Nu ska jag sova några timmar och ställer klockan så att jag kan gå upp och väcka honom i natt för att kolla att han är kontaktbar. Hönsmamma?
