Mina föräldrar tog över gården i Övraby 1976 efter att min morfar oväntat avlidit. Min mor är femte generationen i gården och nummer två av de fem systrarna Knutsson.
Varje sommar samlas mina mostrar med familjer på gården.
Min mormor var en beundransvärd person med energi för ett helt kompani. Hennes mor led av astma och från tidig ålder fick mormor ta stort ansvar. När mormor var 16 år avled hennes mor och mormor fick ta ansvar för hushållet med hjälp av pigor. Hos mormor serverades det minst sju sorters kakor.
I samma anda har mostrarna fixat kakbuffe till den medhavda drycken. Den allt större kullen av nästkusiner springer runt på gården, vill titta in i stallen där djuren bodde fram till för några år sedan.
Far har lagt halmbalar i vagnen och nästan alla väljer att åka med på samma runda som förra året. Ner i ”marken” för att titta på grödorna, plocka körsbär från flaket och se hur vår barndoms lekplats – ödehuset där Gottfrid engång bodde – förfaller mer och mer. Årets bonusmaterial är en tröska och två rådjur.
Det är en sån där ”bara vara dag” med samtal. Vi hinner prata runt med varandra, uppdatera oss irl och inte på fb.
Av slentrian frågar vi alla ”Hur är det?”. Nu svarar jag inte längre av slentrian utan säger ”Nu är det bra.” Och jag menar det verkligen. När du har varit nere i det mörka och vänt lär du dig uppskatta livet på ett annat sätt. Du lär dig att välja efter ditt eget välmående.
När jag berättar om det gångna året förvånas jag över hur fort mitt tillfrisknande gick när jag bestämde mig för att göra förändringar. Och jag vet att en dag kommer jag att vara tacksam för det som hänt, de förändringar jag gjorde och allt jag lärt mig.
