Just nu är det som vackrast!
Igår körde jag genom Skåne, längs blommande rapsfält. Det är så att man nästan får nypa sig i armen.
Förkylningen har gjort att jag varit tvungen att ändra min planering.
Den senaste tiden har många tankar handlat om livet. Det känns som om jag hostat mig igenom det här året. Då är det svårt att nå upp till sin maxhastighet. Allt kan inte längre planeras.
2002 förändrades mitt liv när jag fick en utmattningsdepression. Fram till dess hade jag byggt kanaler, fina raka kanaler- kortaste vägen från A till Ö. Men att vara den som gräver kanalen till vattnet är jobbigt.
Då bestämde jag mig för att låta livet bli som
en slingrande vårbäck. Färden blir längre men mer njutbar.
Att resa ger mig tid att reflektera och igår insåg jag att jag lämnat vårbäcken igen och håller på att bli kanalgrävare. Vill jag det?