Nu väntar jag på en taxi. Katedralen lär vara ”el primero en la America” och så tror jag det ska finnas ett monument över Christopher Columbus.
Trafiken skiljer sig från Romana och Higuey. Mopederna är färre, taxibilarna mer slitna än i Punta Cana och tutan används flitigt. Huruvida de tutar på mig eller trafiken kan jag inte avgöra.
Troligtvis får vi åka hem på måndag. Ännu finns det en möjlighet att jag ska kunna hålla föredraget på Region Skånes konferens om ett dynamiskt näringsliv.
I Bavaro var de flesta taxibilarna lika och kördes av män i rosa pikettröjor. Här tycks ibilarna ha högst varierande kvalitet – alltifrån bubbliga rosthögar där kofångarna hålls på plats med en kedja till välputsade stadsjeepar.
Tiden är en annan än hemma. Det är nog tur att jag saknar klocka.
Han fick inte lämna sjukhuset än.
”No a tourist – solo patient” sa Ivory bestämt.
Förvirringen kvarstår. Läkaren i Sverige har ännu inte lyckats få tag i specialistläkaren här. Hans egna läkarkontakter i Sverige påstår att medicineringen är helt obehövlig. Ilskan mot läkaren i Bavaro är stor. Hur kan en doktor vara så genomelak?
Placeringen av min älskade på intensiven fick oss att känna oss helt maktlösa. Jag grät en hel dag. Allt har handlat om pengar. Skräckbilderna läkaren målade upp om hur farligt det var med en två timmars ambulanstransport till sjukhuset i Santo Domingo var en ren bluff.