Kvällens färd var osannolik. Chauffören och sjukvårdaren var två roliga män som endast förstod mycket lite engelska. Trots hastighetsbegränsningar på 80 km/timme gick färden oftast i 120 km/timme. Genom Romanas mopedfyllda gator körde ambulansen slalom mellan fordonen med fullt påslagna sirener. Föraren älskade verkligen sitt jobb. Ansiktet sken upp när han fick demonstrera bilens minst tre olika ljud och oräkneliga ljudstyrkor.
De uppskattade min spanska och berättade för mig om Romana, San Pedro och Santo Domingo.
Utanför öppnade vägen upp sig till sex filer. Upp ur grönskan växte skyskrapor. Rödljus var inte något hinder. Flyttade sig inte bilarna använde föraren stolt tutan.
Han var skicklig, läste trafiken och parerade medtrafikanternas oväntade manövrar. Inte en gång under den två timmar långa färden var jag orolig.
På sjukhuset fanns all den trygghet jag saknat de senaste dagarna.