Sakta börjar jag bli chef på riktigt.
När jag anställde jurister hade jag läst Stephen Coveys bok de sju goda vanorna om skillnaden mellan chef och ledare. Som ledare för Ja på Österlen visste jag att jag hade goda förutsättningar att bli en bra ledare.
Min självkänsla var däremot dålig och jag var övertygad om att jag inte skulle vara en bra chef. Därför fick två av mina medarbetare chefsansvar.
Jag håller ett högt tempo – kanske var det en av anledningarna till att det inte fungerade. Hösten 2011 stod jag plötsligt med ansvaret för chefskapet och ingen tid att utvecklas.
Tillväxtskolans ledarskapsprogram, chefsutbildning, mycket reflektion och en ny livskamrat som lyfter mig har utvecklat mig.
I fredags började jag med utvecklingssamtalen – och plötsligt känner jag mig som en chef. När jag bestämmer mig för att göra något lägger jag mycket tid på att bli bäst. Jag är inte där än – men jag ser hur jag utvecklas.
Idag fortsätter utvecklingssamtalen och plötsligt börjar jag förstå företagets mekanismer. Att vara chef är svårt och kan nog aldrig läras på annat sätt än genom erfarenheter.
Finns det något mer underbart än att se människor växa?
Ännu en intensiv dag väntar. Helgens röjning – när tankarna fick vara i fred fick orden att spruta när jag väl satte mig vid tangentbordet och uppdaterade ansökan om PUSS-pengar.
Nu är det morgonpromenad som gäller och att tänka igenom intervjun med Land. Fattar inte riktigt vad som händer. Det har varit flera journalister som kontaktat mig den senaste tiden.
Lite tankar på onsdagens månadsmöte blir det nog också.
Mitt i allt detta känner jag mig bara lycklig. Inte för allt som händer i företaget utan för att jag har funnit den stora kärleken.
