Den varma luften är tung av regnet. Himlen är svart. Klockan är 6.30. Snart kommer det att ljusna. Väskorna är packade och jag längtar så efter Honom. Vi får se hur länge jag stannar här.
Jag har ringt min mor och kontoret. Allt var ordnat och jag behöver inte oroa mig. På SOS International var det telefonkö och jag bestämde mig för att vänta med att ringa tills jag kommer till sjukhuset.
I tisdags fanns oron för vad som skulle hända. Eftersom vi vare sig är sambo eller gifta tar SOS International inte ansvar för mig. I går meddelade de att läkaren ordinerat att jag behövdes på plats för att hjälpa Honom. Plötsligt hängde det på mig. Åka hem och ta ansvar för barn och företag eller stanna kvar på obestämd tid. Det fanns bara en väg.
Min spanska är bristfällig – men den är bättre än ingen spanska alls.
Det ljusnar sakta. Det är dags för mig att ge mig ut på den sista löparrundan på den här stranden. Jag ska inpränta varje detalj från våra underbara promenader längs stranden. Just för att de fick ett så abrupt slut gör dem ännu mer fantastiska. De var som en dröm och jag var så lycklig!
