Det är som att vakna i en mardröm – som om tårarna aldrig ska ta slut. Det ljusnar sakta och jag har tvingat mig upp – fått på sport-bh:n. I rummet ekar saknaden efter honom. Står jag ut med att stanna kvar? På torsdag går planet hem – det enda vi vet är att han inte kommer att kunna vara med på planet.
Jag behövs hemma på kontoret. Samtalet i går hem gjorde det klart för mig. Det har hänt saker i flera ärenden. Aldrig tidigare har jag varit ifrån mina barn så länge. Samtalet gnager.
Redan igår var jag otröstlig.
Jag såg hans leende mellan tårarna. Den vita sjukhusskjortan, alla slangarna och det pipande ljudet från hans och tre andra patienters apparater.
Vad ska jag göra?
En sak i taget! Fokus på nuet.
Tänk inte framåt. Kanske vi vet mer i morgon.
Läs mer
Här hittar du första inlägget om Bavaro
Sedan kan du ”pila” dig fram genom ”nyare inlägg” i slutet av sidan.