För en tid sedan hörde jag ett föredrag av Christina Ramberg där hon talade om den goda och den dåliga arbetsplatsen. En viktig faktor var att människor vågade prata.
Robin Sharma skriver i boken Ledare utan titel följande: ”En organisation där kulturen är sådan att alla är rädda för att tala genuint klarspråk är en plats där människor lever i självbedrägeri och drömmar. Hur ska man kunna bygga upp ett riktigt bra företag om ingen säger sanningen om vad som behöver förbättras? Under jobbiga perioder är det extra viktigt att kommunikationen inte bara är oklanerlig utan också att man hellre kommunicerar för mycket än för lite med alla inblandade parter. Kommunicera mer än du behöver med dina arbetskamrater. Kommunicera mer än du behöver med dina leverantörer. Kommunicera mer än du behöver med dina kunder. Lyssna intensivt på var och en av dessa parter. Det förhindrar att rykten föds och att skvaller sprids. Det gör att du håller alla relationer i exemplariskt skick. Inga problem ligger och gror. Missförstånd förstoras inte upp. Och människor känner att du faktiskt bryr dig om dem och deras bekymmer. Något som hänger ihop med allt det här är förresten fysisk närvaro. … Göm dig inte bakom tekniken när det behövs en personlig insats… om något är viktigt för någon som är viktig för dig bör även du se det som viktigt”
”Du kan säga vad du vill, bara du säger det med respekt”
Vi vet väl alla att ord har makt. ”Om du talar illa om en kollega underblåser du faktiskt de negativa detaljerna i ditt tänkande. Om du ständigt klagar över det som har gått fel i din karriär eller i ditt privatliv kommer du i själva verket att få mer av just det du mest av allt vill slippa. Ord har makt.”