Idag har jag gått runt i joggingskorna hela dagen. Innan morgonens promenad ut på Djurgården skulle vi bara fixa några plåsterlappar på Apoteket. Plötsligt hade vi hamnat i provrummet på Sturegallerian. Så skulle jag verkligen inte göra i Ystad – det kändes liksom helfel. Men i Stockholm känns det som att allt är ok. Ingen känner igen en ändå.
Vilka dagar det varit! Berns och Lisa på torget. Kloka samtal blandade med så mycket skratt så att det räcker för en hel lång, grå höst.
Aldrig har jag upplevt så mycket Stockholm på så kort tid. Och plötsligt bara älskar jag staden som jag besökte första gången 1993. Då bodde vi på vandrarhem; Långholmen och Gustaf af Klint. Nu känns Ankis våning som hemma och Stockholm har blivit mitt.
Funderar på det där med att känna sig hemma. Förr hatade jag att resa. Nu är det som den mest naturliga sak i världen, som om jag känner mig hemma överallt. Och tur är väl det. Det är en intensiv höst som väntar med resor varje månad. Som livet kan ändras! Det här hade jag verkligen inte kunnat drömma om de där åren när jag var sjukskriven för utmattningsdepression, när jag vandrade på leriga åkrar och drömde om ett företag med tre ben; juridik, skrivande och föredrag. Det var en dröm som byggde på vad jag tyckte var roligt.
Det är häftigt att konstatera att jag designat mitt liv. Det var en helt omöjlig dröm och nu är den verklighet. Det har lärt mig att man behöver inte sitta i tunnelbanan och åka med dit livet för en. Det är lite jobbigare att dra på joggingskorna men då kan du ta dig längs kuperade stigar precis dit du vill. Är du tillräckligt uthållig kan du ta dig precis hur långt som helst – om det känns jobbigt så kan man ju ta tunnelbanan en bit, men med tunnelbanan är det svårt att gå dina egna vägar.