Det finns dagar när allt bara är perfekt. När luften är alldeles lagom varm. När solen inte bränner utan bara är som en varm smekning. När vattnet är isande kallt precis när man kliver i men skönt svalkande efter några simtag. Precis en sådan dag har det varit idag.
Lugnet bodde i min kropp redan när jag vaknade. I timmar satt jag med Ingrid Tollgerdt-Anderssons bok ”Attraktion & Kemi”. Så tankeväckande hur viktig den där magkänslan är i mötet med andra människor. Klockan närmade sig lunch innan jag snörade på joggingskorna och gav mig norrut. Idag sprang jag bara njutningsfullt.
Varje detalj konserverade jag inför vintern. De stora blåbären som glänser svarta i soliga gläntor. Ormbunkarnas vippor. De blanka stenhällarna och överallt detta klarblå vatten.
För sista gången i år la jag mig raklång på den norra uddens solvarma stenhäll och bara lyssnade på vågskvalpet som omgav mig från tre håll.
Härligt varm var det inga problem att komma i vattnet. Att simma mot vågorna är en helt annan känsla än att simma i bassäng.
Efter äggsmacka åt vi blåbärspaj med hemkokt vaniljsås – det hör till skärgården. (Receptet på vaniljsås ska jag lägga upp på bloggen för att slippa ringa till min mor nästa gång.)
Jag fyllde en sista påse med blåbär, packade vemodigt min ryggsäck och städade ur sjöstugan. En sista simtur – längre och längre.
Nu sitter jag härligt trött i hela kroppen på en överfull skärgårdsbåt på väg in till Stockholm. I morgon ska jag bjuda Anki på en härlig frukost med blåbär från Mefjärd!
