På stranden

Himlen är blå i väster- intensivt blå. Regnskurarna SMHI varnade för lyser med sin frånvaro.

Igår skickade jag kapitel 1 och 2 till dottern och hennes far. Svaret från hennes far var hårt. Han förbjöd mig att publicera och tänkte alls inte läsa.

Jag har verkligen försökt att inte lämna ut någon. Boken handlar mer om mina känslor inför separationen – känslor och vånda som jag vet att så många andra också bär på. Jag vet att boken skulle hjälpa så många.

Min tanke var att göra förändringar om det inte kändes bra för dem. Det viktiga ät juridikavsnitten och att förmedla framtidshopp. Även om man måste igenom några jobbiga år så är det värt det.

Funderar – jag vet att kontakten med barnens far återigen kommer att försämras om jag publicerar boken. Samtidigt- om han skulle ha tagit sig tid att läsa skulle han ha sett att jag behandlar honom med så mycket respekt.

Det är mer än fyra år sedan separationen. Ska han få fortsätta att påverka mitt liv?

Han kommer fortfarande ha möjlighet att påverka innehållet i boken – men oavsett kl sekvenserna kommer jag att publicera boken. Det är precis den boken jag själv saknade och jag känner att den verkligen kan hjälpa så många.

Att skriva boken har gått så oerhört lätt. Orden har bara runnit av mig. Det har varit som en terapi- bearbeta det förgångna för att äntligen kunna släppa och gå vidare. Det har nästan gett mig avkoppling och energi.

Tänker på mitt inträde i Advokatsamfundet. Jag värderar min titel högre just för att jag fick kämpa för den. Kanske är det samma sak med boken. Jag behöver lite motstånd för att vara riktigt nöjd. På mefjärd ska jag läsa och stryka. Jobba fram kapitlen om juridik så att de får ett större utrymme än det var tänkt. Kanske skulle jag även be en psykolog att skriva ett avsnitt för att minska utrymmet för mina personliga reflektioner. Det blir en annan bok – men det blir svårare att klandra mig.