Ibland ifrågasätter jag mina projekt. Hur kan jag bara få för mig att mitt i min hektiska tillvaro börja skriva en bok? Vore det inte klokare att sova på nätterna än att sitta uppe och renskriva anteckningar när solen stiger upp? Eller att äta istället för att som i trans gå igenom gamla dagboksanteckningar och kopiera in i manuskriptet.
Men det här med att skriva boken rinner på – som om det var något som var så bråttom.
Den senaste tiden har jag fått flera frågor om skilsmässor. Till några av dessa skickade jag mitt obearbetade arbetsmaterial. Inom ett dygn hade två hört av sig. Idel lovord över delar där de kände igen sig.
Redan är jag övertygad om att det här är en viktig bok. En bok som kan hjälpa den som är på väg in i en skilsmässa – som känner tvekan, våndan, sorgen.
Kanske är det så att det är än viktigare att jag som är advokat vågar erkänna mina tillkortakommanden, min rädsla och ångest. Då när jag var där kände jag mig så ensam i mina tankar. Kanske kan igenkänningen hjälpa andra att känna att deras upplevelser delas av andra.
Den här veckan blir det tyvärr inte så mycket skrivit. I morgon har jag en brottmålsförhandling med häktad. Dessutom har det bokats in en del akuta klientmöten.
Annars längtar jag verkligen till den där obrutna tiden för skrivande. Historierna vävs samman och jag är lika fascinerad av skrivandet som att läsa en spännande kriminalroman.
Skrivandet går så snabbt. Flera avsnitt har jag skrivit liggande på magen i sanden. Pennan har dansat över pappret så snabbt att jag knappast kunnat tyda mina bokstäver.
Det är som en terapi – som om jag äntligen kan lämna det som har varit bakom mig. Det är som om jag äntligen håller på att öppna upp för livet igen!