Som barn älskade jag att bygga kojor. Fortfarande minns jag de stora papp-kartongerna som far hjälpte mig att forma till små hus. Han skar ut dörrar och fönster. Jag målade väggarna med kritor.
Det var innan Pippi-tältens tid.
Med Jeanette och min lillebror byggde vi kojor i träden. Jag och min bror hade vars ett träd.
I det gamla skjulet inredde vi koja. För att inte tala om alla kojor vi byggde uppe på ”hjällen” med halmbalar.
Eller ödehuset Gottfrids där vi var ett helt gäng ungar som samlades varje sommar. Jag var en av de äldsta och styrde och ställde.
Det är något speciellt i skapande och byggandet.
Gräset är högt i fårhagen där jag slår mig ner för att fotografera. Och plötsligt är jag omgiven av högt gräs på alla håll. Precis som barndomens koja känns det. Och jag bara behöver skriva ner de där minnena. Utan skrivbok är iphonen mitt sällskap.
Är det samma drivkrafter som i barndomen som ständigt får mig att leta nya projekt att bygga upp?
När jag får trampa nya stigar mår jag som bäst. När jag får bygga nytt på ett sätt som ingen annan gjort – testa – utvärdera. När det fungerar saknar jag utmaningen.
Dagens sista möte var med Carina, Ida och Mia. Vi utvärderar handläggningen av boutredningar. Vår kvalitetssäkring fungerar bra. Nu vill vi ta det ett steg längre och effektivisera handläggningen för snabbare resultat. Vi vill uppnå en tydligare kommunikation. Samtidigt finns visionen om bouppteckningar på nätet. Jag har en ide, men vi behöver anställa mer personal för att hinna. Ständigt ökar antalet nya ärenden trots att vi ännu inte satsat på marknadsföring i Höllviken och Kristianstad.
Jag sitter här i min ”koja” och funderar på hur mycket vi byggt upp på kort tid. Det är skönt att ha den där verklighetsförankringen i fårhagen när visionerna vill sväva iväg.