I mer än 20 år har vi samlats på stranden i Vik för att leka lekar midsommardag. Lasse delar in oss i lag. Klassiker som stövelkastning, skidåkning och lapparna (ni vet den – hand mot nära, tå mot häl – borde så klart ha tagit bilder att dela med mig av – istället får det bli en gammal skidåkningsbild från evigheter sedan.). 
Årets nyhet var ormen. Det gällde att så snabbt trä ett snöre genom alla lagmedlemmarnas byxben.
Vi var nästan en timme sena. Som vanligt hade jag glömt tid och rum längs stranden. Solen sken. Doften av ros var ljuvlig och tankarna var bara så där underbart fria.
Sonen var lätt irriterad för han ville verkligen inte missa lekarna. 
Men det gjorde vi inte! Bara den där allra första hallonspottning. 
Det fanns en tid när det vimlade av ungar. När vi samlade dem nere vid stranden för den årliga fotograferingen. När jag var sjukskriven levde jag genom karmeralinsen och i fotoalbumen finns det fantastiska bilder just från Vik. 
Genom åren har deltagarna skiftat. Ett år hängde ett dragspelsgäng med. Ibland har ungdomarna haft kompisar med sig. Efter några års frånvaro börjar nu de äldre ungdomarna återvända. Leker, grillar för att sedan dra till Kulla. På Kulla är det alltid premiär på den lövade dansbanan just midsommardag. 
När jag ser mina ungar sköljer den där stoltheten över mig. Den där stoltheten som man nog bara kan känna som förälder. Tänk att de små knytena har växt upp och att det blev något riktigt bra av dem. Sonen har växt om både sin far och mig. Han står och hänger på farsans axel och det är något tryggt och skönt i den bilden.
Sedan skilsmässan har vi kämpat oss igenom fyra konfliktfyllda år. Min dagbok har varit min ständiga följeslagare. Då, när vi var mitt i konflikten, hade vi ingen aning om hur det skulle sluta. Idag känner jag en stolthet också för att vi genom vilja och kreativitet lyckades nå dit vi är idag.
Det har varit en tuff tid. Och jag vet att många andra lever i samma situation. Idag är det Caroline som är bäst på vårdnad-umgängesmål hos oss. Jag finns där och stöttar med min erfarenhet.
Efter att själv har varit i dessa konflikter är det svårare att företräda en av parterna. Problem som är banala växer till berg. Jag vet hur det är… just då är det berg – omöjliga att ta sig över eller runt.
Mina dagböcker finns där som minnen. Tanken på att blogga om skilsmässan och tiden därefter finns. Samtidigt är vi fyra som delar dessa minnen. Det krävs ett godkännande och att skriva med respekt. Det är en text som kräver mod av oss alla. Ännu är sårskorpan inte helt läkt. Den går lätt upp och såret kan inflammeras igen.
Samtidigt tror jag att våra erfarenheter skulle kunna hjälpa så många andra.
Jag bestämmer mig för att vänta med att publicera kapitlen om barn i ”Vidare Steg”. Jag ska be Caroline skriva om så publicerar vi om jag blir klar med min långa text om skilsmässan. Den kräver tid – både av mig och dem som ska få godkänna.
I Vik hotade regnmolnen från nordväst. Ungdomarna och jag valde att köra hem tidigare.
Tack Åse och Lasse för att ni fortsätter att hålla en fantastisk tradition vid liv!