När tankarna är i visionen är det som om det jag behöver kommer till mig. Just nu funderar jag mycket på hur jag ska marknadsföra utbildningsprogrammet. Sedan tidigare vet jag att det är svårt att hitta rätt deltagare. Många av Främja kvinnors företagande projektetn har fått ställas in för att det inte kommit in tillräckligt många anmälningar.
Midsommarafton var jag i Höllviken. Allsång till dragspel och gitarr. Gitarristen hette Olle Nielsen. Han jobbade med soundbranding. Tänk om vi skulle göra en egen ljudslinga som symboliserade utbildningarna. Då skulle jag kunna använda den på mina föredrag.
Vandrade läng stranden. Älskar ljudet av hav. Tänk ljudet av hav och några takter från Für Elise. Det skulle verkligen vara jag.
Für Elise har följt mig sedan jag var nio när jag var hemms hos min klasskompis, Cecilia Wallenbo. I deras vardagsrum stod ett stort, svart piano. En gång spelade hennes mamma Für Elise på det pianot. Än idag minns jag hur förälskad jag blev i musiken. Så ville jag också kunna spela.
Efter mycket tjat köpte mina föräldrar ett piano och jag fick börja hos kantorn i Övraby, Märta Ohlsson. Det tog flera år och många timmars övning innan jag också kunde spela Für Elise. För min första lön som tingsnotarie köpte jag ett gammalt Malmsjöpiano. Idag står det på mitt kontor. Den bästa boten mot stress är att spela Für Elise – då är det som om stressen rinner ut ur mina fingrar och ner i tangenterna. I huvudet blir det mer plats för tankar och fokus.