Den förste advokaten jag kom i kontakt med var pappan i Kitty-böckerna. Han förmedlade en känsla av trygghet och klokhet. Det där rättrådiga. Han var inte någon paragrafryttare som tillskansade sina klienter oriktiga fördelar.
Nu var ju Kitty-böckerna inte särskilt välskrivna och kanske är min minnesbild av advokaten fel. Ändå blev han min förebild.
Att det inte anställdes några biträdande jurister i sydöstra Skåne mellan 1994-2004 fick mig att lägga advokatplanerna på hyllan. Det var nära att banken blev min arbetsplats för evigt. En sjukskrivning för utmattningsdepression 2002 fick mig att fundera över mina drömmar, vad jag verkligen ville göra med livet.
Advokat Kurt G Holm ställde upp som min mentor och blev det stöd jag inte lyckades få som anställd. I honom fanns lite av Kittys pappa. Kurt beskrev sig som en ”landsortsadvokat” och menade att en advokat skulle kunna klara av det mesta. Att få förordnanden från tingsrätten var inget som lockade honom. Han ville styra över sin tid – vara ”friherre”. Integriteten var viktig.
Kurt lärde mig allt om klientbemötande och att driva advokatbyrå. Han förfasade sig över unga advokater som glömde bort att vara just ”advokater”. Kurt och hans personal fick alltid klienten att må bra. Kaffe och god choklad eller specialköpta kakor bjöds innan varje klientmöte. De vänliga orden och omtanken fanns i allt. Kontoret skulle vara välstädat. Inte ett papper fick ligga fel. Stolarnas vinklar mot skrivbord och fönster var genomtänkta in i minsta detalj.
Kurts kontor var som en teaterscen. Advokaten och sekreterarna hade sina roller – klienten blev omedvetet en del av skådespelet. Och klienterna älskade det! Väntelistan på en tid hos advokat Holm var lång. Telefonsvararen och en lapp vid porten förkunnade att advokat Holm var fullbokad fram till sommaren. Med sommaren kom en ny lapp om att han var fullbokad året ut. Så pågick det år efter år. Hans trogna klienter visste hur de skulle nå honom. De hade direktnummer till sekreteraren och det hemliga faxnumret. De visste att som gammal klient hos Kurt skulle de alltid få hjälp i alla lägen. Kurt förmedlade samma trygghet som Kittys pappa.
Må hända att Kurt kunde vara omstänldig – men allt han gjorde var till klientens fördel. Lojalitetsplikten var djup!
För mig var advokattiteln en dröm. Inte för att ha en fin titel att skryta med utan just för att få vara en del av detta rättskaffens kollegium som kämpar för klienten. Även om jag som jurist eftersträvade allt detta så blev det liksom inte på riktigt utan den där kvalitetsstämpeln.
Jag kämpade i många uppförsbackar – men till slut skickades begäran om yttranden ut till alla advokater och domstolar som jag haft yrkesmässig kontakt med. Många skrev fina yttranden – men en advokat uttalade att jag inte var lämplig. Just då var jag så skör. Advokatdrömmen som jag kämpat för så länge gick plötsligt i kras. Som tur var hade jag en klok notariekollega, nu advokat, som hjälpte mig formulera ett yttrande. Men den negativa advokaten nöjde sig inte med det utan svarade att jag under inga omständigheter skulle vara lämplig som advokat. Återigen ställde advokat Ylva Brämberg upp och besvarade yttrandet. Själv mådde jag bara dåligt av hela situationen och ångrade nästan att jag ens försökt söka mig in i samfundet utan erfarenhet som biträdande jurist. Just då kände jag mig alldeles ensam i hela världen. Alla de där fina yttrandena som kommit in var plötsligt bortglömda och jag kände mig bara så där hopplöst värdelös.
Inte blev det bättre av att Södra avdelningen av Sveriges Advokatsamfund avstyrkte min ansökan.
Trots det blev jag invald i advokatsamfundet i augusti 2008. Min advokattitel är jag oerhört stolt över och jag gör allt som står i min makt för att hjälpa yngre jurister bli medlemmar i advokatsamfundet.
För en tid sedan blev jag kontaktad av en klient som ville ha hjälp med en anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd. Klienten hade känt sig så kränkt av advokatens bemötande. När jag hörde klientens version väcktes känslorna från 2008 till liv och jag fick förklara att jag inte kunde åta mig ärendet. Anledning – jo, det var samma advokat som en gång sagt att jag under inga omständigheter var lämplig som advokat. Fortfarande gör det ont när jag tänker på de där yttrandena och att Södra avdelningen inte tillstyrkte min ansökan.
För mig är inte en advokat en ilsken paragrafryttare. En advokat är så mycket mer. Jag citerar slutet av den inledande paragrafen i ”Vägledande regler för god advokatsed”; ”En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten, Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter.
En advokat skall utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället. En advokat skall uppträda sakligt och korrekt samt så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls.
En advokat från inte främja orätt.”
Min vision är att skapa en miljö där klienten känner sig trygg. Caroline berättade att en klient för en tid sedan berömt henne och sagt att kontakten med henne betytt så mycket under processen. Vi ska så klart inte vara psykologer – men det hindrar inte att kontakten med oss skall kunna vara behaglig, att klienten skall känna vårt engagemang och bli vänligt bemött.
Innan jag anställde jurister gjorde jag många ideella uppdrag. Min drivkraft att hjälpa är stark. Men jag har insett att anställda inte tänker likadant. Nedlagd tid leder till lönekostnader som måste betalas. Får vi inte betalt för vår tid kan vi inte bedriva någon verksamhet.
Åh, vad jag önskar att vi kunde hjälpa alla dem som saknar rättsskydd och inte beviljas rättshjälp. Tyvärr har vi inte någon ekonomisk möjlighet att göra detta. Den ideella tiden är begränsad och just nu väljer jag att lägga den i sociala medier. Där hoppas jag kunna hjälpa så många fler än jag kan göra i enskilda ärenden.
Drömmen vore att starta en insamlingsstiftelse. Tänk om alla de som saknar ekonomisk möjlighet att driva sin sak kunde ansöka om ekonomiskt bistånd. Då skulle juristen kunna jobba med ärendet och få betalt när stiftelsen ansåg att det var ett behjärtansvärt ändamål. Tänk så mycket bättre pro bono arbetet skulle bli då!