Nu har den där oron smugit sig på igen. Tankarna på förmiddagens inspirationsmöte höll mig fången vid datorn till 23.30 igår. Tja, kanske inte bara de tankarna. Det var ganska spännande att följa antalet besökare som kom från Emmas blogg – attvaranagonsfru.se. Klockan 22 hade 95 av Emmas besökare gått in på min sida. En timme senare hade antalet stigit till 110.
Men istället för att sova till 5.30 vaknar jag utvilad 4.40 och kan inte somna om.
Det pirrar i kroppen av allt otroligt som händer just nu. Jag behöver nypa mig i armen. Den senaste tiden har jag inte hunnit ha så noggranna förberedelser av det jag gör. På min morgonpromenad brukar jag tänka igenom dagen. Eftersom tempot och ärendena hela tiden ökar har det allt oftare hänt att jag fått nöja mig med den förberedelsen. Det märkliga är att resultatet känns bättre.
Fast ska jag vara ärlig är det nog inte hela sanningen. De biträdande juristerna underlättar min tillvaro avsevärt. När jag får ett mail vidarebefordrar jag det till Emma eller Ida som verkställer. Nya ärenden kan omedelbart åtgärdas av Anna, Emma eller Caroline. Framförallt gör de fantastiska rättsutredningar. De har ett helt annat tålamod än jag någonsin haft. Ida kommer direkt från universitetet och är snabb som få på att få fram det väsentliga. Antagligen är jag mer påläst än någonsin genom att få allt serverat. Med fler ärenden blir det också fler juridiska knäckfrågor.
Hur snabbt har det inte gått. För två år sedan hade jag inte ens påbörjat ombyggnaden. Då var jag ensam jurist och Linda var min enda anställde på 50 procent. Jag hade precis börjat blogga på www.ambassadorer.se.
Inte i min vildaste fantasi skulle jag vågat hoppas på att vara där jag är idag. En av advokaterna på minglet igår hävdade att jag var kändis. Jag skrattade bort det. Jo, på Österlen möjligtvis. Där är jag igenkänd efter kampen om alunskiffern och mina krönikor. Men kändis – nej – absolut inte.
I bilen på väg hem funderade jag på vad han sagt. På ambassadörsträffen i Stockholm hösten 2010 blev jag igenkänd av kvinnor som regelbundet läste min blogg på ambassaden. Det var en märklig känsla.
Egentligen har jag inte en aning om vad som händer utanför Hammenhög. Eftersom min fars släkt bott där i många generationer känner jag de flesta. I en liten by hälsar man på alla man möter. Där är alla kändisar – så visst är jag en kändis – i Hammenhög!