Längtan till trädgården fick mig att återvända till Hammenhög redan i går kväll. Att rensa ogräs med maskrosjärn är välgörande för själen. Det är som om växtkraften blir så konkret. Maskrosor, hönsarv och rödplister. Oj, vad namnen försvinner när de inte används.
Det blir en morgontur till Norregårda – min barndoms vägar. Rapsfälten är intensivt gula och kameran är mitt sällskap.
Vägen är smal och kurvig och jag minns hur vi väntade in mötande trafik i fars vita folkvagnsbubbla, den som alltid hade vit läkerol i handskfacket. I farfars gröna Saab väntade hårda citron och apelsinkarameller.
Funderar på det där med mötesplatser. Vi skulle behöva det i det dagliga livet. Platser där vi tvingas stanna upp, möta varandra och ventilera vad vi känner och tänker.
Jag har också tänkt så många gånger. Det opretentiösa mötet är väldigt betydelsefullt.
Ja, och det som uppstår i det oplanerade.
Bor på Norregårda! Sen 3 år. En nästan osannolik ynnest. Mitt paradis. Mötesplatser. Vi har dom alltid i livet, bara vi stannar upp och ser det, inget tvång. ”Det blir en morgontur till Norregårda – min barndoms vägar.” Min nutid…