I Ystad blommar maskrosorna. Det är som om hela naturen vibrerar av växtkraft.
Vid slingan möter jag Giggi som jag känt sedan jag var 16. Vi gick på samma högstadieskola men bytte inte ett enda ord. Sedan träffades vi på en fest och fann varandra direkt.
Åren har gått – och vissa perioder har vi nästan inte haft någon kontakt alls. Ändå är våra samtal alltid lika givande när vi ses.
Med tekniken tillgänglig dygnet runt och överallt är det som om de där riktiga samtalen försvinner. Allt blir så snuttifierat. Vi statusupodaterar och alla vet vad vi gör. Men hur mycket lyckligare blir vi av att veta vilken semesterresa som väntar eller vad alla andra ska äta?
Att ge samtalen tid att utvecklas – bli klara – känns som en lyx. Att få lyssna till andras tankar och erfarenheter. Att någon lyssnar och ställer frågor. Den där fullständiga närvaron.
Vi lever i en tid av snabba förändringar. Vid köksbordet talar vi mobiltelefoner. Sonen är övertygad om att mobiltelefonerna inte finns om något år. Han talar om glasögon. Om den yngre generationen redan är övertygad kommer de att anamma stora förändringar utan motstånd. Inte konstigt att förändringen går snabbt.
En tillbakablick påminner om att pendeln alltid slagit mellan ytterligheter. Jag är övertygad om att harmoni, balans och tid för djupa samtal kommer bli ännu viktigare i framtiden för att klara förändringstakten. Svårigheten är att säga nej till allt som lockar för att kunna säga ja till varandet.