Idag kändes det som om jag lyckades med det omöjliga igen!
Berördes så mycket av min egen plädering att tårarna var nära.
Samtidigt – vill nog inte ha det på något annat sätt.
Väljer mina strider. Antagligen kommer jag aldrig kunna kämpa för något jag inte tror på. Oprofessionellt?
Men när jag känner engagemang – då är det banne mig nerv i mina pläderingar.
Hm… Kanske jag inte borde ha fullt så mycket engagemang som idag. Ska tänka på det…